Den 5 september 2008 började som vilken dag som helst för Ingemar och Agneta Westlund på Stora Mistekärr gård utanför Loftahammar. De vaknade vid sjutiden, bryggde kaffe och kollade på TV4:s Nyhetsmorgon. Makarna planerade för en mysig bilresa genom Norge senare under hösten, Agneta skulle den närmsta tiden arbeta in några timmar på jobbet som kultursamordnare för att kunna komma i väg. Ingemar tog ut dvärgschnauzern Yocke på morgonpromenaden för att sedan åka in till stan för att ordna med några ärenden.

LÄS MER:Elva år efter älgmordet - släpper bok

På kvällen skulle makarna äta fredagsmiddag framför den TV-sända Diamond League-galan från Bryssel. Men köttfärssåsen var redan förberedd och det fanns tid för annat innan friidrotten, vid halvsjutiden passade Ingemar på att klippa gräset och Agneta tog Yocke på kvällspromenaden. Det var sista gången Ingemar Westlund såg Agneta i livet. Agneta skulle aldrig komma tillbaka till vare sig Ingemar eller Mistekärr.

Artikelbild

| I dag lever Ingemar för sina två döttrar och sex barbarn. Och så dvärgschnauzern Yocke såklart. – Barnbarnen tycker det är roligt att åka till morfar, det är familjen som gäller nu, säger han.

– Vi skulle titta på kampen mellan UsainBolt och Asafa Powell. Men när hon inte kom tillbaka så gav jag mig ut för att söka. Jag ringde hennes mobil säkert 15 gånger. Men vad tänkte jag egentligen? Jag var livrädd. Kanske hade hon gått vilse, kanske hade hunden slitit sig. Men när jag väl hittade henne så sa jag bara för mig själv: "Hon är död".

Agneta hittades nere vid sjön, kroppen var kraftigt sargad. Rättsläkare Johan Berge beskrev att något väldigt kraftigt, mekaniskt våld orsakat skadorna. Dödsorsaken fastställdes till de omfattande instabila revbensskadorna och polisen menade att dödsfallet orsakats av en annan person.

LÄS MER: "Alla trodde han dödat sin hustru"

Ingemar greps som misstänkt för mordet samma kväll och fördes till arresten i Västervik.

Artikelbild

| Ingemar berättar hur han under åren levt med en bitterhet mot polisen, förhoppningsvis kan boken lätta. – Jag kan ibland bli förbannad på mig själv, min bitterhet blev på något sätt min självgodhet.

– Polisen undrade varför jag inte hade varit mer uppskärrad än vad jag var, varför jag inte låg i gräset och skrek. Men alla människor är olika och reagerar inte likadant. Men jag har förstått att det är så man gör i en mordutredning, de anhöriga misstänks alltid först.

Ingemar satt häktad i elva dagar och var fortsatt misstänkt i fem månader. Han kände sig dömd på förhand av Loftahammarsborna och Ingemar menar att vissa än i dag ser honom som skyldig. Men på något sätt känner han en förståelse för det.

Artikelbild

| Ingemar satt häktad i elva dygn, misstänkt för mord. Efter fem månader avskrevs han från utredningen. – Jag var helt avtrubbad, nästan som en zombie.

– Folk i Loftahammar vågade inte gå ut. Det har nog aldrig varit så mycket kantareller i skogarna, folk trodde ju att det bodde en mördare där. Men invånarna fick ingen information alls av polisen, så jag kan inte anklaga dem.

Över ett år efter dödsfallet släppte polisen lösningen på "mordgåtan". Agneta hade dödats av en brunstig älgtjur när hon försökte försvara Yocke. Trots förklaringen kände sig Ingemar fortfarande dömd av några på orten. Livet i Loftahammar var sig inte längre likt. Han lämnade Stora Mistekärr gård och flyttade till döttrarna i Stockholm.

Artikelbild

| Agneta hittades död vid Frisksjön norr om Loftahammar den 5 september 2008. Ett år senare släpte polisen lösningen på "mordgåtan". Agneta hade dödats av en älg.

– Vi hade ett underbart liv där nere med en fin gård och loppismarknad på gården. Det var så vackert och vi mådde så himla bra. Barnen hälsade på under somrarna och vi fiskade gädda. Men efter det här så gick det inte att bo kvar.

Hur mådde du under den här perioden?

– Jag var helt avtrubbad, nästan som en zombie. Men jag kände mig inte som misstänkt utan mer som att det snart skulle klaras upp. Polisen lade allt krut på mig. När jag sedan avfördes från utredningen fick jag beskedet av en reporter på Västerviks-Tidningen, inte polisen själv.

Ingemar berättar hur han under åren levt med en bitterhet gentemot polisen, något som bland annat tärde på relationen med döttrarna.

– Jag kan ibland bli förbannad på mig själv, min bitterhet blev på något sätt min självgodhet.

Finns den bitterheten kvar?

– Jag vet inte, det måste jag känna efter efteråt. Men ingen från myndigheterna frågade någonsin hur jag mådde, man fullständigt nonchalerade mig, och det har jag svårt att släppa. Enda brevet jag fick från myndigheterna var från Försäkringskassan i Växjö. De sa att de skulle dra 80 kronor per dag för maten i häktet. För det har jag varit jättebitter. Men jag är glad över att få skriva ner det här, kanske kan det lätta.

I dag lever Ingemar för sin familj. Han har köpt ett radhus i Stockholm i närheten av en lekpark.

– Barnbarnen tycker det är roligt att åka till morfar. Jag lever ett bra liv eftersom jag har dem så nära. Jag skjutsar till förskola och fotbollsträningar. Det är familjen som gäller nu.