Den 13 juli skrev vi en notis utifrån polisanmälan. Men dramat bakom notisen innehöll mer än dessa 450 tecken. "Maria" blev utsatt för telefonbedragare, och hölls praktiskt taget som gisslan i 20 timmar.
Mannen i luren presenterade sig som tjänsteman på "bankens swishtjänst". Han lät korrekt och trovärdig, men hade ett brådskande ärende. Någon hade just försökt swisha 11 232 kronor från hennes konto.
– Jag blev som så många andra, stressad och blockerad. Jag blev liksom hypnotiserad, säger Maria.
Mannen sa att ytterligare tre försök gjorts tidigare på vardera 15 000 kronor, och att de behövde säkra hennes pengar.
Han frågade om hon hade koll på sina bankkort. Och ja, de låg kvar i lägenheten. Både hennes eget och föreningens, som hon ansvarade för i rollen som kassör.
Han bad om kortnumren, för att spärra dem, och fick siffrorna.
Han frågade om hon hade dator, och om hon kunde logga in på den. Hon gjorde så.
Inom loppet av 50 minuter har han förmått henne att höja beloppsgränsen för Swish, och att swisha iväg summan till ett av honom angivet nummer. Enligt honom en säkrare plats för pengarna än hennes konto.
Efter det tar mannen sikte på föreningens pengar, som hon också har tillgång till. För att "säkra" de pengarna fick han Maria att föra över dem till hennes privata personkonto. Det var drygt 87 000 kronor. Lite senare är nästan hela den summan borta.
Vid åttatiden på kvällen tar fallet en ny vändning. Bankmannen ersätts i luren av en polis som kallar sig Roger Andersson, kriminalinspektör i Stockholm. Även han "vänlig och hjälpsam".
– Jag behövde inte vara orolig för mina pengar, de var säkrade sa han, men jag fick inte gå in på något konto på 48 timmar, för då kunde jag skada utredningen, säger Maria.
Och det är detta som gör att Maria nu i efterhand ser det hela som ett gisslandrama. Hon fick nämligen inte heller lägga på luren. En gång i timmen kontrollerar de att hon är kvar i närheten av telefonen, och de gånger hon lägger på, så ringer de upp igen.
I bakhuvudet ringer varningsklockorna, bland annat från alla gånger de i pensionärsföreningen pratat om risken för telefonbedrägerier. Hon säger också till banktjänstemannen: Ni ringer väl aldrig när det händer sånt här? Jo, i vissa fall gör vi ändå det, svarade mannen, och hon köper förklaringen.
– Det var som att det inte var jag som gjorde det här, fast jag vet ju att det var det, säger hon.
"Polisen" hotar med att hon kan bli bötfälld, om hon inte gör som han säger.
– Klockan 23.46 ringde han upp, eftersom jag hade kopplat ner, och sedan skulle telefonen vara på hela natten, säger hon.
– Men jag kunde gå och lägga mig och sova lugnt, sa han.
"Banktjänstemannen" i luren ersätts efter tre timmar av en polis, som tar över direktiven. Bland annat hotar han Maria med böter, om hon inte gör som han säger. Och en viktig förhållningsorder är att telefonen skulle vara påslagen, och att hon är i närheten kontrollerar han regelbundet.
07.10 på måndagsmorgonen vaknar Maria, och tar upp telefonen. Det är då tyst i luren, och hon bestämmer sig för att ringa polisen. Tyvärr slår hon en siffra fel, och innan hon hunnit prova igen har det okända numret ringt igen.
"Gisslandramat" fortsätter så fram till 13-tiden på måndagen, 20 timmar efter att det börjat.
Under den tiden har "polisen" tagit in två misstänkta till förhör, säger han, och lovat komma förbi för att ta upp en anmälan.
– När jag började ifrågasätta hans beteende blev han mer hotfull. Jag frågade om han verkligen var polis, och det var han "på heder och samvete".
Hon får "på nåder" tillstånd att i fem minuter ringa sin bror, för att tacka nej till hans födelsedagsfirande. Hon drar till med en nödlögn, som känns allt annat än bra.
Under förmiddagens hundpromenad skulle telefonen vara med, och vara påslagen.
– Jag fattade ju att jag var utsatt för ett bedrägeri, men tordes inte göra annat än som han sa, eftersom han blev hotfullare ju mer jag ifrågasatte.
Inte ens under hundpromenaden på måndagsförmiddagen lät bedragarna henne vara. Hon fick strikta förhållningsorder. Genrebild.
Strax efter 13 på måndagen är det åter tyst i luren, och hon bestämmer sig för att ringa banken och polisen. En patrull kommer förbi senare på eftermiddagen och tar upp en anmälan. Det okända numret ringer ett par gånger till, men hon svarar inte.
Från hennes privata konto har det då försvunnit 50 000 kronor.
Från föreningens konto 85 000 kronor.
Hon känner sig dum och naiv och lånar i panik ihop 85 000 kronor för att föreningen ska kunna betala sina räkningar.
"Maria" har under hösten försökt få banken att stå för en del av de summor som bedragarna stal. En dom i Högsta domstolen gör nämligen att Allmänna reklamationsnämnden sedan i november menar att bankernas ansvar är större, än man tidigare menat.
När hon strax innan jul minns tillbaka på det dramatiska dygnet gör hon det med lugn och skärpa. Vi sitter vid hennes köksbord, och på julduken ligger det skrivelser som hon gjort till banken i ärendet.
Det är fortfarande få i hennes bekantskapskrets som vet vad som hänt. Bara de närmsta, och föreningens styrelse. Därför vill hon inte gå ut med sitt riktiga namn i tidningen. Hon ger dock inte intrycket av att vara den som går på bluffar av det här slaget.
– Väninnans make sa: "Hon som är så skärpt och har ordning på allt", säger Maria.
Ett liknande fall som vi skrev om tidigare i höst, rörde också en person med hög ansvarspost i ett företag. Som stressades att gå med på "bankmannens" lösningar.
I tidningen Barometern rapporteras samtidigt om en "känd Kalmarprofil" som likt Maria gick på swish-bluffen och fick hela sitt affärskonto tömt, trots sin kunskap om riskerna, trots sin beredskap för att just sånt här kan hända.
Marias pengar blev snabbt överförda till konto på konto, för att till sist sannolikt utgöras i form av bitcoin, en så kallad kryptovaluta som är ett vanligt slutmål i dylika bedrägerier. Som polisens bedrägeriutredare Jenny Westring berättat för oss tidigare i höst har de inte kapacitet att utreda pengarnas väg när de förts iväg tre eller fyra gånger.
Den ekonomiska skadan som Maria åsamkats är tuff. Hon har låg pension efter ett yrkesliv inom kommunen och omsorgen, och är änka sedan en längre tid.
Känslomässigt är hon rätt bra på att skjuta saker ifrån sig, stänga in känslorna, men det är inte alltid så lätt.
– Utåt sett är jag som vanligt. Men min väninna säger att det märks på mig, att jag inte är som jag brukar. Och det vore väl konstigt om det inte skulle märkas.
– Det kan gå timmar då jag ligger på soffan och är helt gråtfärdig.
– Varför avbröt jag inte samtalet? brukar jag fundera. Men jag var för uppskärrad.
Bakningen har blivit ett sätt att hantera tankarna. Långa hundpromenader likaså. Skuldkänslorna kommer och går.
För det är ju, slår hon fast flera gånger under vårt samtal, hon som swishat iväg pengarna. Det är hon som fört över föreningens pengar till sitt eget konto. Men hotet och stressen har liksom gjort att hon tappat makten över sig själv.
Tack och lov har hon gott stöd av sina vänner i det som hänt.
I efterhand kan hon se att pengarna försvunnit under de första timmarna. Så varför höll de kvar kontrollen över henne i ytterligare nästan ett dygn?
Rimligen för att förhindra att hon skulle slå larm, menar hon. Bedragarna köpte sig tid att föra vidare pengarna till andra konton, och sedermera till kryptovalutan bitcoin, innan polisen och banken skulle hinna sätta stopp.