Asif Rahimi, Alem Kazimiy och Elias Amiri har alla etablerat sig väl i det svenska samhället.
"Känner du igen mig", undrar Elias Amiri när vi möts för intervjun strax innan jul. Och ja, hans ansikte är bekant – kanske även för dig som VT-läsare, om du varit med ett tag. I början av sin tid i Sverige var han nämligen praktikant på tidningen, och fick agera fotograf på diverse olika reportage.
Sedan dess har det hänt mycket i Elias liv. Efter gymnasiet gick han en utbildning till lastbilschaufför, och har nu jobbat i ungefär två år för Godsservice i Västervik.
– Jag är väldigt glad för det här jobbet, och över att jag kämpade och tog min examen trots att jag ett tag kände "jag kommer inte klara det".
Faktum är att Elias Amiris lyckosamma resa är representativ för hur det gått för många av de killar som kom hit som ensamkommande under flyktingvågen 2015. Enligt en ny svensk studie klarar de sig oväntat bra på arbetsmarknaden. De får oftare jobb jämfört med de barn som flytt till Sverige tillsammans med sina föräldrar.
Elias kompisar Asif Rahimi och Alem Kazimiy är ytterligare två positiva exempel från Västervik. Alem hade en tuffare start i Sverige, och under några år var han papperslös, hemlös och arbetslös – "allt som var något med -lös". Han fick avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd, och det såg ut som att han skulle tvingas lämna landet.
Men så kom nya gymnasielagen, som gav honom ett tillfälligt uppehållstillstånd. Efter examen behövde han få jobb inom sex månader för att få stanna i Sverige. Och det fick han.
– Jag fick fast jobb på Windy två dagar efter studenten. Nu har jag varit där i 4,5 år, berättar Alem.
Elias Amiri, Asif Rahimi och Alem Kazimiy kom alla hit i samband med flyktingvågen 2015. De är tacksamma över det bemötande de fick i Västervik från alla människor här. "Vi har bara mött bra människor, aldrig något dåligt", säger Asif.
Asif Rahimi fick också avslag på sin ansökan om att få stanna i Sverige. Även han räddades av gymnasielagen – och lyckades få jobb inom sex månader efter studenten. Nu är han anställd i hemtjänsten i norra Västerviks kommun (nattpatrullen).
– Jag har trevliga kollegor som hjälper mig, och har hjälpt mig att växa. Jag har bostad, jobb och allt jag behöver.
En teori om varför de ensamkommande killarna klarat sig bättre än sina jämnåriga som kommit hit med sina familjer är att de har ett starkare nätverk i det svenska samhället. De har ofta bott på boenden med svensk personal, och haft gode män som hjälpt dem med kontakter.
För Asif, Alem och Elias finns en särskild person som varit viktig för dem – Lena Pettersson från Gamleby. Hon tog sig an många av de barn och ungdomar som kom hit ensamma under flyktingkrisen, och har fortsatt finnas där för dem genom åren.
Lena Pettersson har skrivit en bok om sitt engagemang för de ensamkommande unga flyktingarna: "Ni kom ensamma – och jag slog följe" .
– Hon är som den bästa mamman, hon har hjälpt oss hela vägen. Jag är så tacksam till Lena, och även till Eva, Margareta och många fler som hjälpt oss, säger Alem.
– Ett tag var det inte många som gav oss hopp, men Lena har alltid gett oss väldigt mycket hopp, lägger Elias till.
Lena Pettersson är glad över att det gått bra för så många av hennes adepter. Inte alla har fått stanna i Sverige – flera av de som hon varit god man för tvingades lämna landet, och bor nu i Paris. Men även de har fått jobb, och etablerat sig i sitt nya samhälle.
Hon ser en vinst för hela samhället och en lokal arbetsmarknad som på flera håll skriker efter personal.
– Tack vare gymnasielagen fick vi många duktiga killar som stannade kvar. Många kom till Gamleby från storstäder och i början ville de inte vara här, de tyckte det var för lite folk. Men konstigt nog är de flesta kvar i kommunen.
Vi träffade Alem Kazimiy, Lena Pettersson, Asif Rahimi och Elias Amiri en blåsig dag strax innan jul i Västerviks centrum.