17 romaner och exakt 100 noveller! Nu är det färdigskrivet, säger Ulf.
– Jag har beslutat mig för att avsluta skrivandet och var annars om inte i Västerviks-Tidningen, säger Ulf.
För några år sedan skrev vi om Ulfs mål – 100 noveller. Det är nu avklarat och hans sista novell "Slutspel på hemmaplan" publiceras nu i VT.
Det var när sonen Calle föddes som skrivandet började på allvar. Året efter, 1971, debuterade Ulf med sin pusseldeckarroman "Gammal ost". Boken vann Svenska Deckarakademins debutpris.
Även 1983 mottog Ulf Deckarakademins pris, då för bästa svenska deckare med "Lugnet efter stormen". Genom åren har det blivit 17 romaner och 100 noveller.
– Jag vill få till nåt annorlunda än det som skrivs idag, så där pang på. Mina böcker och noveller är inte så, de har underliggande hotfulla bakgrunder. Det ska vara spännande och gärna humoristiskt.
Ulf Durling var både redaktör och författare i boken Sorglösa brunnsminnen, berättelser om Källvik.
Ända fram till pensionen arbetade Ulf som psykiater, skrivandet skedde på fritiden.
Litteratur har alltid betytt mycket för honom och skrivandet har också alltid funnits där. Både i yrket och privat.
– Som tonåring var litteraturen mitt stora intresse. Läsupplevelser som jag drabbats av gjorde att jag inte kunde släppa litteraturspåret. När jag var yngre läste pappa högt för familjen på kvällarna.
Att det blev läkaryrket hade pappan också del i, det var nämligen en önskan från honom att sonen skulle bli läkare.
Som studerande blev Ulf tidigt inblandad i studentspexandet. Tillsammans med vänner från Källvik gjordes spännande och underhållande spex.
– Vi hade lekt ihop när vi var små och vi hade samma intressen, tänkande och inställning till världen. Vi var också nykomlingar i Stockholm, fast från varsina håll.
Att det blev naturligt för Ulf att använda Källvik i sitt skrivande förstår man när han berättar om sina barn- och ungdomsminnen. Miljön inbjöd till det, liksom allt han sett, hört och upplevt i omgivningarna från tidigt 50-tal till nutid.
– Så snart sommaren närmade sig så var det Källvik som hägrade.
Källvik – det var det som var naturen och där Ulf träffade jämnåriga och lekte.
– Det här är min hemmaplan, jag visste vad jag talade om och det visar också vad Källvik betytt för mig.
De andra miljöerna som Ulf kallar hemmaplaner är Köping, där han delvis växte upp, och norra Stockholm.
Vad väntar nu när skrivandet är avslutat?
– Familjen har gått miste om min närvaro genom åren. De krafter som finns kvar reserverar jag till min familj och mitt musicerande i de orkestrar jag är med i.