Thomas Terkildsen och Mathias Clasen förser Vicki Bååth med pulsmätare inför det som komma skall.
Hon är hård och barsk i tonen och beordrar Vicki att ta av sig skor och strumpor.
"Ahaa, nu börjar det" hinner Vicki tänka innan en huva dras över hennes huvud och någon binder ihop hennes händer.
Därefter knuffas hon ut i kylan och vätan på sina bara fötter och blir strax därefter inföst i en skåpbil. Och så bär det av. När bilen stannar slits huvan av och Vicki knuffas ut.
Nu befinner hon sig i en mörk skog. I en glänta mellan några träd står en säng. Huvan träs på igen. Vicki placeras i sängen och binds till händer och fötter. Även huvudet binds fast denna gång. När hon ligger där utan att kunna röra sig känner hon hur någon eller något ömsom klättrar över henne där i sängen, ömsom pillar på henne.
Nu lurar paniken alldeles under ytan. Men hon lyckas stävja den genom att fokusera på sina fötter och hur de känns. De är kalla.
Så lossar plötsligt någon banden och uppmanar henne att springa. Och det gör hon! Rakt in i mörkret mellan träden. Men mörkret erbjuder inget skydd. Här inne bor varelser som visar sig göra allt för att få blodet att frysa i ådrorna på dem som vågar sig in här. Den ena gestalten efter den andra lösgör sig ur mörkret och får Vicki att springa allt snabbare...
Ja, och så fortsätter det. Med diverse mer eller mindre skräckfyllda upplevelser. I över tre timmar.
Låter det som en skräckfilm? En mardröm? Det var ingetdera. Det här var en högst verklig upplevelse riggad för Vicki Bååth från Gamleby när hon deltog i "The peak fear experiment" i Göteborg i onsdags. Ett samarbete mellan nöjesparken Liseberg och Aarhusuniversitetet.
Vi når henne vid lunchtid på torsdagen när hon sitter på tåget tillbaka hem till Gamleby.
– Det här är det sjukaste jag varit med om, säger hon.
Men hon ångrar inte sin medverkan.
– Nej, absolut inte! Det här måste ju vara en once in a liftetime-upplevelse, konstaterar hon, fortfarande med adrenalinet rusande i blodet.
Vid ett tillfälle blev hon tvungen att dra i handbromsen då paniken inte gick att tygla. Hon ropade "peak fear" – en på förhand överenskommen stoppsignal som innebar att hon omedelbart skulle få hjälp att ta sig ur situationen.
– Jag hade just blivit av med huvan, för vilken gång i ordningen vet jag inte, när jag hamnade med ansiktet och kroppen tryckt mot några gigantiska uppblåsbara figurer. Jag kunde inte ta mig loss.
Efter det fick hon frågan om hon ville fortsätta eller bryta: Fortsätta såklart!, blev svaret.
The peak fear experiment. Vem/Vad döljer sig bakom masken?
Rent personligen – vad tar du med dig från den här minst sagt speciella upplevelsen?
– Dels var ju alltsammans en sjukt häftig erfarenhet.
– Dels känner jag mig stolt över att jag nästan hela tiden lyckades fokusera för att trycka undan paniken och behålla fattningen. Det verkar ju som att man till viss del kan lära sig att ta kontroll över skräcken.
– Nu ser jag fram emot att få del av forskarnas mätningar och analyser. Det ska bli jättespännande!, säger Vicki Bååth.
Vicki undersöks av en läkare inför sitt deltagande.
Det låter kanske konstigt, men skrämmande underhållning kan ha en mängd positiva psykologiska effekter. Det hävdar i alla fall forskarna.
– Det kan faktiskt vara bra för oss att leka med rädsla genom att exempelvis titta på skräckfilm eller utsätta oss för andra skrämmande upplevelser. Den här typen av underhållning kan fungera som ett slags skräckvaccin och bygga upp en motståndskraft mot stress och ångest. Detta sker med hjälp av att man försöker kontrollera sina känslor och utvidga sina gränser, säger Mathias Clasen, PhD och co-director på Recreational Fear Lab vid Aarhus universitet i ett pressmeddelande.
The peak fear experiment. Forskarna Thomas Terkildsen och Mathias Clasen från Aarhusuniversitetet följer förloppet lajv vid dataskärmen.
The peak fear experiment.Än har Vicki Bååth ingen aning om vad hon kommer att få uppleva.