Det var inte första gången. Enligt vittnesmål till VT (5/6) rör det sig om ett ungdomsgäng som är skyldiga till brottsligheten. Och som synes ägna sig åt systematiska trakasserier i stor skala, återkommande skadegörelse och förekommande misshandelsfall.
Tidigare har det skrivits om liknande grupperingar som gjort livet surt för boende i Överum. Och ungdomar som inte tycker att de behöver betala för varor och beter sig som små mafiosos i butikerna i Västervik. Gemensamt för företeelserna är unga personer i grupp som beter som om de står över lagen och har rätten att begå övergrepp mot andra.
Det har förvisso alltid funnits kriminalitet, liksom stökiga ungdomar, men tendensen att strunta i regler och moral, och dessutom – när man blir ertappad med att göra fel – öka insatsen med våldskapital i ryggen istället för att diskret pysa iväg, känns som en tämligen ny trend.
Och människor i grupp tenderar att vara mycket mer obegåvade än de är var för sig. Men det förklarar inte varför vissa blir våldsamma och hotfulla medan vi övriga bara blir korkade.
”Ungdomligt oförstånd” är också ett försök till förklaring. Och visst kan det röra sig om det ibland. Men det förutsätter att det går över med tiden. Eller när beteendet renderat i tillräckligt stora negativa konsekvenser från omgivningen.
Ty vad händer med dessa personer, som ställer sig över lagen och samhällets normer utan att det ger konsekvenser? Kommer de bli mer eller mindre socialt anpassade med åren?
Det viktigaste är att det vi till äventyrs betraktar som ungdomligt oförstånd inte bemöts som oförstånd på ett överslätande eller passivt sätt. Att inte ta itu med det är att be om större problem med tiden.
Ungdomligt oförstånd som inte går över, vare sig av tiden, samtal eller konsekvenser, är inte längre ungdomligt oförstånd. Då handlar det om antisociala värderingar.
Man kan fråga sig om ”ungdomsgäng” är en bra benämning, eller om ”kriminella gäng” är bättre. Vi pratar om en grupp personer som verkar röra sig inom begränsade bostadsområden och tar sig rätten över människor och området.
Kriminalitet ägnar de sig uppenbart åt. Även om sådant skjutvapenvåld som brukar associeras till ”kriminella gäng” inte nått hit. Kriminalitetens allvar mäts inte bara i straffskalan utan i konsekvenserna för brottsoffren. Att ständigt få sin nattsömn förstörd, och vara konstant orolig för sin egendom, för att någon dunkar i väggen eller kastar saker mot väggar och fönster, kan påverka livssituationen för människor på allvar. Inte minst när det upplevs som att det är riktat mot den egna personen.
Det går utan att tveka att jämföra med konsekvenserna av de grovt kriminella gäng som sprider rädsla och oro i områden genom utpressning och ”beskyddarverksamhet”.
När dessutom en drabbad person i Västervik berättar att trakasserierna förvärrats efter en polisanmälan så börjar det påminna om övergrepp i rättssak. Man kan fråga sig på vilket sätt systematiska och riktade trakasserier på grund av oförstånd är bättre för de boende än organiserade kriminella gäng. Om det nu inte är samma gäng vill säga.
I grunden är det en fråga om föräldraansvar. Men om nu inte föräldrarna är tillräckligt medvetna eller kapabla att hantera saken så är samtal med föräldrar och anmälan till polis och socialtjänst en god gärning. Och att jämnåriga ungdomar tar avstånd från det hela genom att berätta vad de vet. Att ingen, varken polisen, socialtjänsten eller jämnåriga, skulle veta vilka det rör sig om synes högst osannolikt.