Fler andra mindre stenar har kastats flera gånger. "Det finns att göra med fasaden, men nu känns det inte lönt, den blir bara förstörd", säger Sören.
På Hantverkaregatan i centrala Västervik har han bott i över tio år. Det är hans paradis, och i ett gårdshus på tomten bor Sörens mamma i en lägenhet han byggt. Innergården är lummig i försommarvärmen. Huset ägde hans far, och är från sekelskiftet 1900.
Huset ligger precis vid vägen, fasaden utgör gräns mot trottoaren. Många går förbi.
Här har han trivts i många år men idag är Sören trött, han har inte sovit sedan 02 inatt, när stenen kom farande. Den landade i sängen, och tog med sig splitter som spreds i hela sovrummet.
– Jag har fått ta ledigt från jobbet idag, det funkar inte. Jag har fått avboka mina möten. Jag sover inte och börjar bli smått paranoid. Jag går till fönstret 20 gånger per kväll i väntan på nästa smäll, berättar Sören.
För det är verkligen inte första gången som nattsömnen störs. Det började för ett par år sedan med nattliga dunkningar på fasaden.
– På något sätt kan man väl leva med det, det har hänt över 100 gånger under de senaste två åren. Det är ju sjukt men man vänjer sig. Men visst, vaknade gjorde jag ju varje gång.
Men det har inte slutat med dunkningar, utan bara blivit värre.
– Men sedan har de börjat kasta sten istället, det bara smäller i fasaden på gaveln och ut mot gatan.
Flera insamlade stenar ligger på altanen. På bordet mellan oss ligger den stora stenen, den som hamnade i sängen.
Händelserna eskalerade när Sören röt ifrån.
– De står 40–50 meter bort och tittar på när jag kommer ut för att försöka få tag i dem.
Det handlar om en grupp unga killar, uppskattningsvis mellan 14 och 18 år, ungefär. En av dem har han ringt hem till, en kille i 17-årsåldern.
– Han tyckte att jag skulle ringa soc...Samtidigt kan jag inte konfrontera dem, jag är inte helt säker på vilka de är. Men jag tror nog att andra vet. Det här drabbar alla här, det är som ett område från Corner, mot Hantverkaregatan, Marieborgsskolan och Stadsparken som de rör sig i på natten.
– Får jag tag i dem så är det jag som blir busen. Jag känner en enorm vanmakt, jag kan inte göra något.
Tre fönsterrutor har gått sönder, den första dunkades sönder, en ruta gick i kras när en järndank kastades in genom den. Och nu då den senaste, som kunde ha skadat Sören.
– Det har blivit värre sedan jag ringde polisen när gänget misshandlade en kille borta där Shellmacken låg förut. Det var helt oprovocerat, de stod och skränade och en kille på cykel frågade om de skrek på honom. Då flög de på honom med sparkar och slag, och jag ringde polisen.
– De kom på fem minuter men då var de borta. Poliserna gör så gott de kan, men det är väl organisationen som brister. Man hamnar typ i Stockholm när man ringer 112 ...
Sovrummet vetter ut mot gatan. Glassplittret låg överallt.
Händelsen med misshandeln är polisanmäld, likaså i alla fall sex fall av stenkastning mot fasaden. Han orkar inte anmäla varje gång.
– Jag vet att jag inte är den enda som råkar ut för det här och fler måste ha sett något. De är totalt respektlösa och det tar inte slut. Jag mår dåligt och blir enormt frustrerad. Mina barn bor här varannan vecka med, ska de behöva ha det så här?
Det har gått så långt att han, som själv är mäklare i Vimmerby, nu kontaktat mäklare för att kanske sälja huset.
– Jag funderar på att flytta, jag orkar inte med det här längre. Jag älskar det här stället men ... jag vet inte om jag älskar Västervik längre. Det här förstör så mycket.
Sören är redo att flytta, om det inte blir bättre. "Det är bara en sorg just nu, jag vill bo kvar men orkar inte ha det så här."