Flera debattörer skräder inte orden. Det talas om politiker utan moralisk kompass. Som skor sig på kommuninvånarna. Och som inte behöver, eller ens försöker, stå för sina handlingar.
Förtroendet för politiken har fått sig en törn, och fortsätter lida skada av processerna kring flygplatsen. Det finns skäl att reflektera över hur kommunen hamnar där den hamnar och hur vi bygger skydd mot framtida snedsteg som ytterligare drabbar såväl skattebetalarna som förtroendet för de folkvalda.
Leif Svensson (V) tar sig an ämnet i en debattartikel (VT 28/11). Han fokuserar på det faktum att det behövs fler kunniga, förståndiga och engagerade fritidspolitiker i partierna. Bristen på kunniga och engagerade politiker leder till sämre beslutsprocesser och att makten koncentreras till ett fåtal.
Det är en högst rimlig analys Svensson gör. Kunniga och aktiva folkvalda gynnar kloka beslut. Och fler sådana kan motverka att makten samlas till ett fåtal personer. Maktkoncentration innebär en ökad risk för grupptänkande där rationella argument negligeras. Och ju färre personer som har makt och insikt i ett ärende desto större risk för att dolda skäl, inklusive ren korruption och vänskapskorruption, spelar en avgörande roll.
Men om vi nu behöver fler kunniga, förståndiga och engagerade fritidspolitiker, hur når vi dit? Och vad kan partierna göra åt det? Frågorna är tätt sammankopplade.
Det finns åtminstone en ytterligare bakgrundsfaktor till att politiken emellanåt hamnar snett. Nämligen att avvikande uppfattningar inte fångas upp. Det spelar ingen roll hur många kunniga och engagerade fritidspolitiker det finns om de inte lyssnas på. Här har partierna ett jobb att göra.
Vittnesmålen är många kring hur engagemanget falnar snabbt bland de som engagerar sig politiskt. Partierna tappar många engagerade personer alltför tidigt. Det kan såklart ha med orealistiska förväntningar från de nya personerna att göra. Men handlar högst sannolikt också om partiernas och partikoalitionernas tämligen styva processer för att bereda och besluta i ärenden, liksom hur ny kunskap och avvikande uppfattningar tas emot.
Avvikande åsikter behöver också lyssnas av mellan partierna. De flesta beslut i de demokratiska församlingarna kanske är naturliga att klubba igenom utan större debatt, så länge de är väl underbyggda och det saknas principiella och ideologiska konflikter i frågan. Men det kan man å andra sidan inte veta på förhand.
Det är lätt att negligera eller trycka till den där motsträviga, eller ovanligt drivande och påstridiga, partikollegan eller partimotståndaren. Men det kan behövas en mer generös inställning. Avvikande synpunkter kan istället generera tanken vad denna person sett som jag själv inte sett. Ett sådant förhållningssätt skulle skapa bättre förutsättningar för att fler engagerade och kunniga personer ska bidra till kloka beslut.
Den utvecklingen kan påbörjas på såväl individuell nivå som på partinivå. En ny mandatperiod är ett bra tillfälle att reflektera över saken och diskutera hur man bättre kan ta emot kompetens, åsikter och engagemang för att förbättra förtroendet och undvika de kollektiva klavertrampen i politiken.