I lördagens VT skriver ledarsidan om hur illa våra politiker behandlat Tjustbanan. Men tyvärr så är det ett flertal andra projekt där den lokala politiken verkligen blivit till det omöjligas konst.

Västerviks kommun har satsat mycket stora belopp i olika projekt som inte givit någon återbäring. Projekt som i dag kan ses som ett enormt slöseri med medborgarnas skattepengar. Pengar som skulle kunnat ha använts inom andra områden där man nu i stället tvingas till stora besparingar. 

Vilka är då projekten som jag tänker på? Ett av de allra dyraste och det som bokstavligt talat var att kasta pengarna i sjön är breddningen och fördjupningen av farleden intill Lucernahamnen. En hamn som för det mesta ligger öde och tom eftersom det inte kommer några fartyg som ska lasta eller lossa. Det kommer inte heller några Gotlandsbåtar i sommar, det blir för dyrt tycker man på Destination Gotland, trots att den kortaste vägen till Visby är från Västervik.

Vad har vi mer för projekt som hittills har slukat en massa pengar men inte givit något resultat? Nu tänker jag på den södra infarten till Västervik. Det här projektet nämns inte så ofta numera, det kanske till och med har skrotats? Södra infarten är nog det projekt som har flest år på nacken, redan på 1950-talet startade diskussionerna bland våra politiker om hur man skulle kunna bygga en södra infart till Västervik. Så där kan man verkligen tala om en lång projekteringstid! Många kommuninvånare undrar säkert hur det går och om det blir någon södra infart till Västervik.

Ett av de mest omtalade projekten är alla turerna kring flygplatsen vid Mommehål. Det har även uppmärksammats av tv-programmet Uppdrag Granskning vid flera tillfällen. Även detta projekt har kostat medborgarna stora summor av deras skattepengar. Tanken var att flygplatsen skulle användas av ambulansflyg. Men någon sådan verksamhet är inte möjlig eftersom de stränga säkerhetsreglerna inte kan uppfyllas trots alla pengar det kostat att rusta upp flygplatsen. Möjligheterna för någon annan trafik är också väldigt små.

Västervik blir alltmer isolerat, snart kan vi vara utan järnväg eftersom Tjustbanan är i dåligt skick och ingen verkar ha någon vilja att rusta upp den. Trafiken mellan Västervik och Linköping kommer att kraftigt reduceras eftersom länstrafiken går med stora förluster, så det blir buss som ersätter de indragna tågturerna. I Linköping ska det även byggas en helt ny tågterminal och då kommer både Stångådalsbanan och Tjustbanan att stanna i Tannefors vilket innebär att resenärer som åker med de båda linjerna och ska vidare med andra tåg från Linköping inte kommer ända fram till den nya stationen. De båda tåglinjerna från Västervik och Kalmar blir då helt ointressanta att åka med om man ska byta tåg i Linköping.

Det här var några exempel på hur den lokala politiken blivit till ”det omöjligas konst” i vår kommun. Något ansvar för denna ”bedrift” behöver ju inte våra politiker ta, utom att kunna lägga fram nya och ogenomförbara vallöften vart fjärde år. Det borde snart vara dags att utkräva någon annan form av politiskt ansvar än risken att man blir bortröstad vid nästa val.