Ulrika har gått sin egen väg genom livet

Vi träffas i hennes ateljé på Storgatan i Västervik. I början på nästa år kommer hon att knoppa av butiksdelen och behålla den del där ateljén ligger, plus ett bassortiment. Då blir det ny ingång några meter längre upp på Storgatan.

Att hon har varit kritisk till planerna för Storgatan är ingen hemlighet, men som det ser ut i dag, kommer hon i alla fall att bli kvar där tillsvidare.

Företaget, Herberts Guld & Silver AB, grundades 1978 av Ulrikas pappa, Herbert. Redan som femåring var Ulrika med honom i verkstaden och så småningom började hon kunna hjälpa till mer på riktigt. Gravyrmaskinen var något hon tidigt fick lära sig.

Hon tyckte att det var roligt att få vara med i verkstaden och greja. Sedan kom tonåren. Då ville hon göra allt utom detta. Hon skulle inte bli som sina föräldrar. Pappa Herbert var ju guldsmed och mamma, Anita, var sjuksköterska.

Ulrika flyttade hemifrån redan som 15-åring, när hon gick i nian. Hennes mormor hade då gått bort och en lägenhet inne i stan stod plötsligt tom. Ulrika, som längtade efter att få rå sig själv, lämnade hemmet i utkanten av Jenny och flyttade in i mormoderns gamla lägenhet.

– Jag var väldigt självständig och tyckte att jag var så vuxen, säger Ulrika.

Hon kände det som självklart att flytta hemifrån och gillade att få närmare till skolan.

Men hon blev inte kvar i Västervik särskilt länge. Hon började visserligen på ekonomisk linje på gymnasiet – bra val om man ska bli egenföretagare, tänkte hon – men hoppade av efter bara några veckor.

Redan innan hon började på gymnasiet hade hon nämligen sökt ett jobb som au-pair i USA. När hon fick det, drog hon direkt. Då var hon 16 år.

– Det fanns ju en hel värld därute att upptäcka. Jag var nog inte särskilt påläst, utan tyckte mest att USA var häftigt. Men det var spännande och väldigt lärorikt, säger hon.

En annan sida av Ulrika: den bilintresserade.

Foto: Privat

En sak som lockade i USA var möjligheten att få köra bil redan som 16-åring. Väl där, blev det inte så mycket bilkörning, men då var det heller inte så viktigt längre.

Vilket inte hindrade att hon såg till att få körkort snabbt hemma i Sverige som 18-åring.

– Jag har alltid varit bilintresserad. Det är det nog inte så många som vet, säger Ulrika.

Egentligen vet hon inte var hon har fått sitt motorintresse ifrån, men det visade sig tidigt i livet.

– Åkgräsklipparen hemma var det alltid jag som fick laga. Man ser ett problem, och försöker lösa det, säger hon.

När storebrorsan fått körkort för bil, lånade Ulrika hans moped och målade den rosa.

– Han blev jättearg, minns hon.

Efter Köpenhamnsperioden skaffade hon mc-kort. Sedan körde hon en del motorcykel och åkte på mc-träffar. Bilträffar har hon också åkt på. Det händer fortfarande.

– Båda mina söner har blivit väldigt bilintresserade. Det är roligt såklart, säger hon.

Vilken var din första bil?

– Min första egna bil var en liten röd Ford Escort.

Ulrika i arbete vid bänken i ateljén.

Foto: Ingrid Johansson-Hjortvid

Efter nästan ett år i USA, gick flyttlasset till Köpenhamn i Danmark. Där började hon på Guldsmedsskolan.

Under de tre år som hon gick där, var det mycket praktik. Då var hon bland annat på Gotland. Hon ville se hur man gjorde på olika ställen. Hur det var hos pappan, visste hon ju.

Samtidigt träffade hon också äldste sonens pappa. De flyttade senare till Jämtland, där Ulrika jobbade i flera år på en golf- och skidanläggning.

– Jag har gjort många våfflor, konstaterar hon.

Men även om hon har jobbat med lite av varje under årens lopp, har hon aldrig släppt guldsmedsjobbet. Arbetsbänken har fått följa med. Sedan har hon varit guldsmed hemma i källaren, på hobbynivå.

Tio år efter första barnet, fick hon en ny son. Då var hon redan bosatt i Västervik sedan flera år tillbaka.

I perioder jobbade hon hos sin pappa, men hon var även runt på andra ställen, bland annat Gränsö slott.

När Herbert fyllde 70 år 2015 ville han gå i pension. Ulrika var den enda som kunde ta över, men det var inget självklart val för henne att göra det. Hon funderade mycket.

Å ena sidan ville hon inte att företaget skulle läggas ner. Å andra sidan kändes det som ett stort ansvar att ta över och "fylla pappas skor", som hon uttrycker det.

– Det var lite nervöst i början: ska jag klara av det här?

Herberts Guld, som nästa år knoppar av butiksdelen, men behåller ateljén och ett bassortiment.

Foto: Ingrid Johansson-Hjortvid

Uppenbarligen gick det bra, för nu sitter vi här 2023 och Ulrika driver fortfarande företaget och har dessutom två anställda.

Jobbet tar förstås mycket tid, men Ulrika är en energisk person som hinner med en hel del annat också. Tidigare var hon drivande i att Västervik skulle få en skatehall.

En annan hjärtefråga är Marsbäcken.

– När någon säger att "det går inte och det är ingen idé", då blir jag lite tvärtom, säger hon.

När det gäller Marsbäcken, ligger det nära till hands att tro att hon var scout under uppväxten och att platsen därför är nostalgisk och viktig för henne, men så är det inte alls.

Hon hade inte varit där förut, när hon kom dit ihop med en väninna, som ville starta scoutkår i Västervik. Ulrika blev engagerad som ledare. Senare fick hon ett engagemang även för själva stället.

– Jag är projektmänniska och tog på mig att rädda gården. Det är tio år sedan i år.

En bild från april 2014: Ulrika anordnar loppis på Marsbäcken i Västervik.

Foto: Anders Steiner/arkiv

Ulrika beskriver Marsbäcken som en hobby. En av flera.

– Ett annat stort intresse, som jag delar med många andra, är fotografering. Jag startade Westerviks Fotoklubb tillsammans med några fler fotointresserade 2012.

Klubben hade funnits tidigare, men var nedlagd under lång tid.

Något som tidigt var viktigt för Ulrika var att jobba och tjäna egna pengar. Hon hade sitt första sommarjobb redan när hon var tolv år. Då plockade hon jordgubbar, som så många andra barn och ungdomar på den tiden.

– Sedan sommarjobbade jag på Stadshotellet och Centralhotellet, som våningsvärdinna. Så fint hette det, när man städade rummen.

Hon har även jobbat i landstingsköket på Gertrudsvik, det som senare togs över av kommunen och numera är nedlagt.

Ulrika Pecher tycker att det känns overkligt att hon hunnit bli 50 år.

Foto: Ingrid Johansson-Hjortvid

När det gäller 50-årsfyllandet, är Ulrika mest förundrad att hon nu har uppnått denna ärofyllda ålder, som hon säger.

– Jag trodde aldrig att jag skulle bli så gammal. Det känns overkligt att bli 50.

Hon har så smått börjat fundera på hur det kommer att bli när hon blir pensionär. Visserligen är det ett tag kvar, men hon vet också att åren kan gå ganska fort.

Kanske kommer hon då att göra verklighet av en idé som hon har: att renovera en gammal bil.

– Jag tycker att det är roligt att skapa och göra saker med händerna.

Har du någon drömbil då?

– En Ford Mustang är ju alltid en Ford Mustang, men det finns många fina bilar, säger hon.