Ceremoni inför bygget i Kolmuda, med dans, tal och formella riter. Ceremonins syfte var att skapa samhörighet och engagemang för att alla skulle göra sitt yttersta i byggarbetet.
Martin Jägerhorn, 45, är född och uppvuxen i Västervik. För 14 år sedan skrev VT en artikel om honom, som då handlade om hur han lämnade stan efter studenten, pluggade industriell ekonomi i Linköping, jobbade i Ryssland och till sist hamnade i Frankrike – med eget IT-bolag i Tyskland. Då hade han en treårig dotter tillsammans med sin fru Agnès, och en andra dotter var på väg.
Nu, när vi talas vid genom ett videosamtal, sitter Martin i en bil vid den fransk-tyska gränsen, på väg hem från jobbet. Äldsta dottern Lucie är 17 år, och den yngsta, Nina, är 14. Familjen bor kvar i den franska byn Lauterbourg, och Martin jobbar med affärsutveckling och investeringar i olika IT-företag, ofta gentemot forskningsvärlden.
– 2017, när jag jobbade med ett företag i Dubai, så var jag med och startade en stiftelse, Knowledge E Foundation. Stiftelsens pengar går till att bygga skolor där det behövs, oftast i utvecklingsländer, berättar Martin.
2018 åkte Martin och frun Agnès till Malawi, där stiftelsens första skola byggdes. När de kom hem var de, som Martin själv beskriver det, "förändrade".
– Vi kom hem från Malawi i december. Det var juletid, allt var så kommersiellt, och det kändes fel. Vi lyckades inte förmedla det vi varit med om, att det faktiskt finns mycket viktigare värden i livet än julklappar, till våra döttrar. Vi försökte förklara, men det kändes som att det här är någonting man behöver uppleva själv för att riktigt förstå.
I dottern Lucie väcktes så småningom en vilja att ta reda på mer om vad hennes föräldrar upplevt, och att själv göra en liknande resa. Sagt och gjort, Lucie och pappa Martin började planera en resa till en av stiftelsens nya projekt – ett skolbygge i den avlägsna byn Kolmuda i Nepal.
– Hon var fylld av förväntningar, men också lite nervös. En sådan här resa är ganska ansträngande, både fysiskt och psykiskt, säger Martin.
Martin Jägerhorn under välkomstceremonin. När Martin och Lucie besökte Kolmuda firades även högtiden dasain, den största hinduiska högtiden.
I slutet av oktober i år bar det av. På plats i Kolmuda fick far och dotter ett varmt mottagande, i form av en välkomstceremoni. De fick också skriva på ett kontrakt, där de förband sig till byggarbetet.
– En sådan här resa baseras på att man ska bli så integrerad i samhället som möjligt. Man bor hemma hos en värdfamilj, och lever på samma villkor som de gör. Förhållandena är enkla men ekologiska, med ris och linser från fälten, som plogas av oxar precis i närheten av huset, berättar Martin.
Han säger att de fick en nära kontakt med byns invånare, som i princip alla var delaktiga i skolbygget – kvinnor, män, barn och vuxna.
– Vi fick lite olika uppgifter. Viktigast var att gräva, för hand med hackor och spett. Det var ganska tungt när man kom ner en bit och stötte på stora stenar som vi var tvungna att lyfta upp ur gropen. Men det var en härlig stämning, alla hjälptes åt och varje framgång firades.
Såhär såg det ut på byggarbetsplatsen – alla i byn hjälptes åt.
Martin och dottern Lucie var i Kolmuda i ungefär en vecka, och hann vara med och lägga grunden för skolbyggnaden, som ska stå färdig i januari. Den kommer att ha plats för nio klassrum, där 450 elever från första klass upp till gymnasieåldern ska studera.
– När man är där och hjälper till får man perspektiv på hur verkligheten egentligen ser ut för de flesta på jorden. Man glömmer lätt bort det i den egna vardagen, där de minsta bagateller kan upplevas som enorma problem, säger Martin.
Lucie Jägerhorn tillsammans med Rheka, Chitra och Muna, som bor i Kolmuda.
Hur var det för dig att göra den här resan tillsammans med din dotter?
– Det var otroligt berikande, då det kändes som att vi gjort något meningsfullt. Mest slående var hur mycket närmare vi alla stod varandra efter att ha jobbat ihop, och det kändes som att vi hann bli en del av byns samhörighet. Lucie blev allas "didi" (syster). Därför blev avskedet sedan svårt, och tårfyllt.
Kommer ni att besöka skolan igen när den är färdigbyggd?
– Det skulle vara roligt att åka tillbaka, men det är ett ganska stort åtagande. Lucie vill tillbaka, men kanske om en sådär fem år när hon blivit klar med studierna.
I vår senaste intervju med dig sa du att du inte kom till Västervik så ofta. Besöker du hemstaden oftare nu?
– Ja, faktiskt! 2013 köpte vi tillbaka min mammas sommarstuga vid Odensvi, så där är vi flera veckor varje sommar, och vi tillbringar varannan jul i Sverige också. Det känns bra, vi får mer kontakt med familj och vänner, och så får barnen en starkare svensk anknytning. De har både svenskt och franskt medborgarskap, och sina svenska pass har de hämtat ut på polisstationen i Västervik, svarar Martin.
Lucie och Martin tillsammans med Kolmudabor som besökte dem hemma hos deras värdfamilj.