Artikeln om rektorernas brev till barn och utbildningsnämnden är dock allt annat än hoppingivande!
Framtidstron på en långsiktig och omsorgsfull planering av stadens utbildningsväsende för de yngsta lyser med sin frånvaro. Tvärtemot, rektorernas vädjande är ytterligare en bekräftelse på att den ledande politiska styrningen har glömt sitt hållbarhetsbokslut som har bland annat som mål att garantera en god utbildning för alla. Ett essentiellt mål om vi vill minska segregationen och uppfostra en välrustad generation som ska klara framtidens utmaningar. Denna ambitiösa målsättning kräver dock att man aktivt fokuserar på och prioriterar kommunens utbildande institutioner både ekonomiskt och politiskt.
Att denna vision inte överensstämmer med realiteten på kommunens förskolor klassas inte som en väl bevarad hemlighet och rektorernas skrivelse är en logisk konsekvens av fel prioritering och planering de senaste åren.
Våra barn utsätts för ett system där budgeten och kortsiktiga beräkningar styr över deras utbildning, med långsiktiga och dyrbara konsekvenser som följd.
I den bilden passar även att Västervik fortsätter med låglönepolitik för sina kommunanställda och att gruppstorlekarna överskrider Skolverkets riktlinjer om längder. Enligt VT går vart fjärde barn i Västervik (24 procent) i en grupp med färre än tolv barn (för barn som är 1–3 år gamla är riktlinjen grupper med 6–12 barn).
Majoriteten av besluten som berör kommunens förskolor är ekonomiskt motiverade men knappast försvarbara utifrån barnens bästa, riktlinjerna och pedagogernas arbetsmiljöer.
PWC-rapporten hänger som ett damoklessvärd över allas huvuden och många av kommunens engagerade och kompetenta pedagoger fruktar konsekvenserna av rapportens rekommendationer om dessa skulle bli aktuella med tanke på den spända ekonomiska situationen.
Förskolans utveckling och strävan efter den allra bästa lärmiljön bromsas eller stagnerar helt av personalbrist, minskat stöd, en påfrestande arbetsmiljö och enormt stora barngrupper.
Barn- och utbildningsnämndens ordförande Marcus Fridlund måste ha missat nuläget fullständigt och utvecklingen till den aktuella situationen vi befinner oss i om han påstår att rektorerna har hoppat över ett led med sitt vädjande – hur kan man gå miste om alla tidigare varningstecken?
Det känns hånfullt och bestörtande att läsa att man vrider och vänder på varenda krona inom omsorgen för ytterligare besparingar medan vi i samma utgåva (VT) informeras om kommunens hantering av våra skattemedel när det gäller fiaskot med flygplatsen.
Dan Nilssons kommentar ”att det vore oansvarigt att inte fullfölja denna satsning” behöver i det sammanhanget inga vidare kommentarer – men borde påminna oss kommuninvånare om behovet och vår skyldighet att noggrant följa och granska kommunens beslut med tanke på allas vårt ansvar gentemot kommande generationer.
Det är nu det gäller och oavsett om vi drabbas av denna utveckling som vårdnadshavare, i yrkesutövning eller som samhällsengagerad individ så är tiden inne att använda oss av våra demokratiska verktyg för att påverka denna pågående progress som riskerar en kvalitativ undermålig utveckling och utbildning för våra barn med enorma följdkostnader i framtiden. Vi måste våga gå nya vägar för att lösa dagens och framtidens utmaningar – för ett hållbart nu och en hoppfull framtid!