Här menar man från majoritetens sida att ett beslut om att lägga ner annan pedagogisk omsorg handlar om kvalitet. Synen på vad som är kvalitet kan förstås vara olika. I det här fallet verkar man inte ha samsyn med de vårdnadshavare som idag är nöjda den omsorgen deras barn får.
Ytterligare skäl att vilja ha sina barn i annan pedagogisk omsorg, förutom att man kan vara nöjd, är att man som förälder behöver kunna lämna/hämta sina barn på samma ort och på så sätt undvika extra resor vilket sparar både tid och pengar.
Tid och pengar är ju sällan något de flesta av oss har i överflöd och det får väl anses vara två viktiga faktorer i det vi brukar prata om som ”livspusslet”. I VT den 13/12 uttalar sig två av majoritetens företrädare på temat livspussel.
BUN:s ordförande Andreas Billtorp (M): ”…det är inget unikt att behöva skjutsa runt sina barn om man har flera stycken. Det gör många vårdnadshavare dagligen, både på landsbygden och i staden”.
Ulf Nilsson (L): ”När vi pratar samhällsekonomiska konsekvenser ska vi komma ihåg att det rör 2 eller 3 barn per ställe, och att det finns föräldrar som redan idag får livspusslet att fungera.”
Personligen tänker jag att de familjer som gjort ett aktivt val att ha sina barn i pedagogisk omsorg på hemorten med största sannolikhet har gjort det för att det underlättar i just deras livspussel. Hur andra familjer löser det blir knappast en relevant faktor som förändrar eller underlättar något i deras vardag.
Utöver tid kan det som sagt även handla om pengar. Möjligen skulle påverkan på samhällsnivå kunna antas vara liten, i alla fall på kort sikt, men eftersom majoriteten inte verkar tycka att någon analys behövs får vi hålla oss till antaganden. För den enskilda familjen kan det dock självklart ha negativ påverkan ekonomiskt. Alla extra resor blir ju kännbara över tid om de måste ske två gånger per dag, cirka 250 dagar om året.
Här hade alltså lite valfrihet kunnat ses som en god sak för de berörda familjerna. Dessutom hade det varit helt gratis och inte kostat kommunen något alls.
Det hade även kunnat uppfattas som en liten, men ändå viktig, satsning på dem som lever och arbetar i kommunens minsta orter. En signal om att i Västerviks kommun vill vi ge så goda förutsättningar som möjligt för så många som möjligt oavsett var de bor och oavsett om det handlar om en stor eller liten grupp människor.