Svar på Andreas Billtorps debattartikel "Alla skolans problem går inte att lösa med mer pengar".
Det Billtorp skriver är sant: mycket går inte att köpa för pengar.
Det är självklart att alla barn ska ha rätt till
- Utbildad personal.
- Att ingå i grupper som är dynamiska och där interaktioner kan ske.
- Lärarledd utbildning i de ämnen som Skolverket sätter upp att de ska ha.
- Rätt till elevhälsoresurser.
- Att läroplanen följs.
Att lösningen på alla dessa punkter skulle vara större enheter och centralisering är för mig och många andra en gåta. Att en sådan lösning enbart skulle resultera i positiva utfall är något jag finner svårt att tro.
Det är sällan teori kan appliceras direkt på verkligheten. Verkligheten är mer komplex än så. En enskild fråga är aldrig enskild, det finns enormt många faktorer som påverkar och inverkar.
Jag skriver som förälder med barn i Loftahammars skola men andemeningen gäller för alla våra landsbygdsskolor. Självklart strävar vi efter att ge våra barn de bästa möjliga förutsättningarna för en bra utbildning. Det är just därför vi står upp för våra skolor på landsbygdsorterna.
Hur ska våra barn kunna fokusera på lärande när mycket av deras energi går åt till att resa till och från skolan? Bussresor där små barn förväntas sitta stilla och lugnt från punkt A till punkt B. I verkligheten är sådana bussresor upplagda för att skapa stress och obehag då hierarki och mobbning kan ske utan att någon ser. Många yngre barn blir också lätt åksjuka. Hur ska de orka med att ta in nya lärdomar i skolan när de ska börja varje dag med att må dåligt.
I våra mindre skolor har barnen all möjlighet att ingå i dynamiska grupper och har många tillfällen till interaktioner. Barnen umgås över åldersgränserna, från förskolan upp till 6:an. De tar hand om varandra, de lär sig av varandra och de utvecklas tillsammans. Självklart finns det barn som inte kommer överens och som har det kämpigt, precis som det gör på de större skolorna. Det är ett problem som alltid måste jobbas aktivt med vare sig det är en liten eller större skola.
Jag ställer mig frågande till varför lösningen ska vara att flytta på barnen när rektorerna upplever att elevhälsoresurserna blir för små. Varför ser man inte över systemet i stället?
Billtorp nämner att matematiksatsningen (TRR) som genomförs i vår kommun inte är helt genomförbar i för små klasser. Är satsningen ett måste? Finns det fler sätt att lära sig räkna på? När anses egentligen en klass vara för liten?
Det finns fall i kommunen där lärare gjort ett aktivt val att söka sig till en landsbygdsskola där man flyttat denna kompetenta lärare från landsbygdsskolan in till Västerviks stad. När vi får behörig personal till våra skolar, ta hand om dem och för en bra personalpolitik. Låt personalen jobba under goda anställningsvillkor med varaktighet så kommer våra lärare kunna ge våra barn den utbildning de förtjänar.
För Loftahammar skulle en nedläggning av skolan få många negativa konsekvenser. Jag listar några av dem och ber Billtorp och hans politiska allierade räkna på hur det skulle påverka kommuns ekonomi.
- Utflyttning av barnfamiljer till andra kommuner.
- Minskad inflyttning av barnfamiljer från andra kommuner.
- Svårt för företag att rekrytera personal.
- På sikt leda till att Loftahammar blir ett samhälle som enbart lever upp på sommaren.
Trygghet, viljan att lära, kärlek till en plats, önskan att återvända och bidra är några av de saker som inte kan köpas för pengar. Jag undrar om Billtorp och hans allierade vill ha en levande landsbygd eller enbart en levande stad?