Jakob Styrenius beskriver rättframt och sakligt i sin ledare hur det gick till när Västerviks kommuns politiker och tjänstemän på förhand låste sig till en enda exploatör och stadens centralaste och vackraste plats i enfaldens tecken bebyggdes med ett bostadsrättshöghus.

Om vi ser tillbaka i den kommunala historien så finner vi dock ett antal fall där enskilda exploatörer och entreprenörer gynnats, prioriterats och särbehandlats. Allra nu senast i fallet Stenhamra!

Enligt Svenska Akademins Ordlista så står enfald för okunnighet, oförstånd, dumhet, inskränkthet och lättrogenhet. Tunga ord som manar till eftertanke! Mångfald står då förstås för det totalt motsatta. Det vill säga öppenhet, kunnighet och professionalitet. Förekomsten av mångfald i en verksamhet betraktas också ofta som en viktig demokrati- och jämlikhetsfråga.

Hur påverkas då människorna i kommunen av att de styrande väljer att satsa på enfald? Jo, i och med att man utesluter andra alternativ så ger det signaler om att den demokratiska processen i ärendet inte har respekterats. Detta är högst olyckligt! Inte heller tar man tillvara på möjligheten att fler intressenter skulle kunna bidra till mer klirr i den kommunala kassan.

Mot denna bakgrund kan man tycka att politiker och tjänstemän inom Västerviks kommun under åren borde tagit lärdom och numera utvecklat strategier för hur denna typ av ärenden bör och skall hanteras för att utfallet för kommunens invånare skall bli optimalt. Att välja mångfald i stället för enfald borde vara enkelt!