Kommunen låste sig snabbt vid en person och ett företag. Utan att bjuda in några andra möjliga exploatörer tecknade kommunen generösa exploateringsavtal och fastigheten såldes för en spottstyver. Det senare insåg dåvarande kommunchef och kommunalråd skulle sticka i ögonen på folk, varför de ansträngde sig till det yttersta för att dölja köpet, bland annat med motstridiga underskrifter kring affären.
I och med att kommunen valde samarbetspartner, och först därefter frågade sig vad som låg i kommunens intresse, så blev kommunen psykologiskt och juridiskt bunden vid en enskild part som kunde diktera villkoren för den fortsatta exploateringen.
På det här sättet sattes medborgarnas intressen på undantag. Dels ekonomiskt, exempelvis genom att kommunen gick miste om en massa pengar i försäljningen av fastigheten. Dels principiellt, då den övergripande bilden blev att vem du är spelar större roll än regler och principer för att få bygga i Västervik.
Det psykologiska beroendet har inte slutat i och med exploateringsavtalet och köpet av fastigheten. När det visade sig att byggnaden byggts på prickad mark som inte får bebyggas, och inte heller uppfyller bullerkraven, så godkände kommunen den i efterhand. När Slottsholmen byggde ut sin uteservering med bygglovspliktiga markiser så överskreds den tillåtna byggnadsarean enligt detaljplan och bygglov med sisådär 400 kvadratmeter.
Även det godkände miljö- och byggnadsnämnden i efterhand – eftersom markiserna kunde dras in. När väl byggnadsarean var utökad var det en enkel sak för Slottsholmen att byta ut markiserna mot en ordinär utbyggnad. Så går det till när man vill överskrida tillåten byggnadsarea med 44 procent. Är det någon vanlig medborgare som tror att denne skulle komma undan med samma sak på sin tomt?
Det synes inte finnas någon brist på byggvilliga bolag, men däremot på byggbar mark, så kommunen borde inte ha någon anledning att stå med mössan i hand.
Av alla dessa anledningar finns det skäl att utforma försäljnings- och exploateringsprocesser på ett sätt så att kommunen inte låser sig vid en exploatör på förhand och ser till att hålla valet av exploatör öppet så långt som möjligt i processen, för att försäkra sig om att få bästa kvalitet och ekonomi för skattebetalarnas egendom.
Därför var det också ett steg i rätt riktning när kommunen utlyste en markanvisningstävling för fastigheten vid Stora Trädgårdsgatan/Maechelsgatan.
Men nu meddelar kommunalrådet att man går tillbaka till de gamla metoderna för området Stenhamra. Skälet, enligt kommunalråd Dan Nilsson, skulle vara att en markanvisningstävling tar för mycket resurser från samhällsbyggnadsenheten. Det låter som en klen ursäkt. Kostnaderna torde vara ytterst blygsamma i förhållande till vad man vinner och vad man riskerar. Dessutom finns det andra sätt utöver markanvisningstävlingar för att inte låsa sig vid en enskild exploatör från början.
När man just fått känslan av att kommunen lärt sig något är man på väg att göra samma misstag som tidigare. Oppositionen är kritisk. Det vore på sin plats att majoriteten berättar vad de lärt sig av tidigare tveksamheter. Och hur de vill minska riskerna att hamna i liknande situationer denna gång. Nu vet vi i alla fall vilken politisk konstellation som bär ansvaret om problemen återuppstår.