Svar på artikeln ”En vanlig dag på förskolan” den 3 juni.
Det är beklämmande att läsa hur lite resurser som satsas på våra små barn. Det är inte konstigt att det så småningom utmynnar i en misslyckad skolgång, psykisk ohälsa och kriminalitet. För att synas i en stor barngrupp kan ett litet barn visa aggressivitet. Det är ett stressrelaterat beteende som kan ha sin grundorsak i åratal av nedskärningar. Små barn möter allt färre vuxna och tvingas konkurrera med många barn om uppmärksamheten från de vuxna som finns. Det politiska målet ser ut att förskola, skola och även lärarutbildningen ska vara så billig som möjligt och det målet är uppnått med råge. Vi har en fullt utvecklad lågprisskola i hela landet, Västervik är inget undantag.
När kostenheten höjer sina priser med 13 procent blir skolorna och förskolorna inte kompenserade. Resultatet blir att motsvarande lärarpersonal tas bort för att finansiera de ökade matpriserna. Vi byter pedagoger mot mat. Resultatet blir att grupperna ”förtätas” som det så snyggt heter, så det blir upp till 30 elever i klassrummet och en klasslärare.
Utbildning är grundfundamentet i vårt land, ändå anser politiker på alla nivåer och oavsett politisk färg att det är oviktigt. Så måste man tolka det då alla har hjälpts åt att skära ner i verksamheterna i så många år. Det viktiga är ettårsperspektivet, att budgeten går ihop. Det finns ingen investeringsvilja, inget långsiktigt tänkande och med det ingen utveckling. De som utvecklar en verksamhet är de som är kritiska, som hittar saker på den egna arbetsplatsen som kan göras bättre. I stället har det uppstått tystnadskulturer där arbetsgivaren anser att tystnad är detsamma som lojalitet. Vårt viktigaste uppdrag är att vara lojala mot uppdraget och sträva efter att hela tiden göra saker bättre. Vi har också vår meddelarfrihet och den går före lojalitet till arbetsgivaren.
I artikeln ”En vanlig dag på förskolan” är det lätt att läsa in att vuxna inte kan ansvara för säkerheten längre, utan är tacksamma för de dagar då allt går väl, när man låser dörren och går hem. Om man som rektor inte kan ta ansvar för säkerheten på arbetsplatsen längre, bör man lämna över arbetsmiljöansvaret skriftligt till närmaste chef. Rektorsuppdraget är en omöjlig uppgift. Håller du inte budget kan du få sparken och bryter du mot skollagen kan du bli åtalad.
Men den egentliga orsaken till dilemmat är nedskärningarna som utarmat hela utbildningsystemet. Sverige har ett finansiellt överskott på 1 800 miljarder kronor, så det saknas inte pengar, bara ovilja från staten att investera i våra barn. Staten samlar i ladorna för att på sikt göra oss till analfabeter.
Varför är makten så eftertraktad när resultatet är år av nedskärningar som beskurit möjligheterna för barn i skolan och försämrat både vård och omsorg. Det finns pengar till både utveckling och investering. Vem vågar ta i de stora frågorna?