I sin debattartikel den 17 april skriver Sverigedemokraterna att: ”Sverige har haft 30 år av ansvarslös och ohållbar massinvandringspolitik.” 

För ganska precis 30 år sedan rasade inbördeskriget i före detta Jugoslavien. De flyktingar som då sökte skydd i Sverige borde enligt Sverigedemokraterna haft vett att hålla sig borta. 

Eftersom början på mitt mångåriga engagemang för människor på flykt sammanfaller med den tid när Västervik blev en fristad för flyktingar från främst Bosnien och Kosovo har jag ett visst perspektiv i den här frågan. Ingen av alla som jag lärde känna då hade någonsin i sin vildaste fantasi tänkt sig att de skulle hamna i en campingstuga på Lysingsbadet i Västervik. De hade levt bra liv med arbete, familj och vänner. Det enda de visste om Sverige var ofta att Abba kom därifrån. De hade inte flytt för att kunna leva på bidrag i ett avlägset land där de inte förstod språket och där klimatet var ganska bistert, de hade flytt för att rädda sitt, och framför allt sina barns, liv. Ett faktum som kännetecknar flyktingar genom historien.

Deras önskan här var att kunna skaffa jobb, försörja sig själva och familjen och ge sina barn en trygg framtid. Jag har följt deras kamp och kan konstatera att de allra flesta lyckades mycket bra att nå sina mål. Jag tycker de är värda all respekt för den insats de gjort för Sverige. De har ofta arbetat hårt inom låglöneyrken.

Vi som lever i ett land som vi aldrig behövt fly ifrån kanske ska tänka oss in i hur det skulle kännas att, nästan från en dag till en annan, tvingas plocka ihop det som ryms i en ryggsäck och ta sina barn på armen och ge sig iväg ut i det okända. 

Jag har besökt deras gamla hemländer många gånger, före och efter kriget. Jag har sett hur utbombade byar och brända hus ser ut, jag har till och med känt lukten. Jag har besökt platser där ibland hela familjer avrättats, jag har fått ta del av människors förtvivlan över försvunna anhöriga. 

Jag har också besökt minnesplatsen i Srebrenica i Bosnien där 8 300 män och unga pojkar under några dagar i juli 1993, kallblodigt avrättades och begravdes i massgravar. Deras brott var att de tillhörde fel folkgrupp. De hann inte fly. De kom aldrig att belasta det svenska bidragsystemet, aldrig ta resurser i sjukvården eller trängas i någon bostadskö. De finns bara kvar som namn på minnestavlor i den by där de försökte söka skydd. 

Bildtext: Det som finns kvar efter de som inte hann fly är namn på minnestavlor och gravstenar i byn Srebrenica i Bosnien.