Reem fick en hjärtinfarkt: "Har fått livet tillbaka"

Det började som en helt vanlig dag. Integrationssamordnaren Reem Alhaddad har en intensiv arbetsdag med möten och tandläkarbesök. I hallen står resväskan packad och en tjänstebil står på gatan, dagen efter ska hon och några kollegor åka till Kalmar på utbildning. Barnen kommer hem från skolan och de äter middag tillsammans. Abbas, Reems man, är inte hemma. Han är i Irak och hälsar på sina föräldrar. 

Efter middagen tittar Reem och hennes yngsta son Besher på julkalendern. Äldsta sonen Hassan sitter vid middagsbordet och pluggar inför ett prov. Han frågar om något som händer på teven, men Reem svarar inte. Hon hör att han pratar men hon orkar inte svara.

Mamma? Mamma? Hör du mig? Varför svarar du inte?

När smärtan tilltog tappade Reem kontakt med sin kropp. Hon hörde hus hennes son pratade med henne men hon kunde inte svara.

Foto: Elin Lönn

I mitten av november söker Reem vård på akuten. Hon har obehagskänslor och smärta i bröstet och en spänning från halsen som sprider sig utåt. Först tänker man att det var något med hjärtat och Reem blir inlagd på hjärtintensiven. De tar prover, kopplar upp henne med EKG och hon får göra ett ansträngningstest på cykel för att se hur hjärtat arbetar. Men alla tester visar att hjärtat fungerar som det ska, så man går vidare och undersöker magen. Man gör en gastroskopi och datortomografi på Reem men inte heller nu hittar man något fel. Det går några dagar och obehaget och smärtan kommer och går och när Reem hör av sig till sjukhuset rekommenderar de henne att ta kontakt med en psykolog eftersom det kan vara en panikattack hon har.

– Man känner ju sig själv och jag kände inte att det var något psykiskt.

Reem får med sig medicin hem från sjukhuset, bland annat medicin mot magkatarr, och hon äter dem som hon ska. Men obehaget går inte över. Det går 20 dagar. Det blir den 3 december. 

Fram tills nu har obehagskänslan och smärtan hållit i sig ett par minuter åt gången och sedan försvunnit, men den här dagen går det inte över. Men Reem är säker, det är inte hjärtat. De har ju kollat allt och inte hittat något fel på henne. 

– Hela dagen säger jag de här orden till mig själv: Det är inte hjärtat. Jag skriver till min man att jag har ont i hjärtat men skriver sen att jag kanske har gjort mycket eller stressat. Jag försöker hitta en anledning till att det känns som det gör. 

Vi är tillbaka i soffan framför julkalendern. Hassan försöker få kontakt med sin mamma och Reem känner att hon nog ska åka till sjukhuset. Smärtan är kraftigare nu. Hon mår allt sämre och när hon ser sig i spegeln är hon jätteblek. Hon gör sig beredd att köra till sjukhuset men Hassan stoppar henne. Han känner på sig att det är något som är väldigt fel så han ringer till Reems syster som lyckligtvis bor i Västervik. Reem börjar göra saker utan att vara riktigt medveten om att hon gör det. Hon går och borstar tänderna och går ut och sätter sig på trappan. Under tiden har Hassan ringt 112 och förklarat hur hans mamma mår. Reems syster kommer och kör till akuten där Reem får komma in nästan direkt. Reem har svårt att andas. Efter en stund, kanske 30 till 45 minuter, kommer en läkare och säger att de har sett på blodproverna att det finns en skada på hjärtat. 

– Jag blir chockad. Jag visste att det var något fel i kroppen men jag var lugn med att det inte var hjärtat, de hade ju kollat. Så när han säger att det är en skada på hjärtat och säger något om Kalmar så kan jag inte begripa vad han säger. Sedan tänkte jag direkt på barnen. 

På tisdagskvällen blir Reem inlagd på Västerviks sjukhus och på onsdagen körs hon med ambulans till sjukhuset i Kalmar. 

– Jag minns att när jag skulle åka till Kalmar och sa hejdå till min syster så tittade jag på henne väldigt noga. Jag ville ta in alla intryck av Västervik och mina nära och kära. På väg till Kalmar tittade jag noga på vägen och jag undrade om jag skulle se den igen. 

Trodde du att du skulle dö? Var du rädd för det?

– Ja jag var jätterädd. Jag var jätterädd. Jag har upplevt känslan av att inte veta vad som händer i morgon när jag var i Syrien, men nu var det på ett mer personligt plan. Jag tänkte på mina barn, på alla planer. På min resväska som väntade där i entrén.

Reem pratar med sin mamma varje dag. Mamman bor i Tyskland. Hennes syster ringer under intervjun, de pratar också ofta.

Foto: Elin Lönn

Reems telefon ringer under intervjun. Jag frågar om det är hennes mamma, Reem har berättat att de hörs varje dag och att mamman ofta ringer vid lunch. Men det är hennes syster. De hörs också ofta, Reem säger att hennes syster är hennes bästa vän. 

I Kalmar undersöker de Reems hjärta. De hittar ett kranskärl som var trångt till 99 procent. De går in via armen och öppnar upp kärlet med en ballong och monterar in två stent i blodkärlet för att hålla det öppet. Men om det var det trånga kärlet som orsakade hjärtinfarkten vet inte Reem. Kanske är det genetiskt. Hennes pappa fick hjärtinfarkt när han var ung.

På torsdagen körs hon tillbaka till Västerviks sjukhus och på fredagen får hon åka hem.

Hur var det att få komma hem?

– Jag kan inte beskriva känslan faktiskt. Men det känns som om jag har fått livet tillbaka. På riktigt.

Reem har fått massor av kort från vänner, familj och kollegor. Hon har fått blommor och presenter. Hon säger att hon verkligen känner att hon är älskad och att hon betyder något för människor runt omkring henne.

Foto: Elin Lönn

Men det är ett förändrat liv för Reem och hennes familj. Hon säger att hon trodde att hon fått sin del av oro och elände när hon flydde med sina barn från kriget i Syrien. Att livet skulle lämna henne ifred nu. Det var svårt att acceptera att hon fått en hjärtinfarkt. Dessutom blev hon orolig att det skulle hända igen. 

– På sjukhuset har de koll, men vem har koll hemma om det händer någonting? Jag blev rädd för att sova, om jag somnar så vaknar jag kanske inte igen. 

Hennes familj är också oroliga för henne. Speciellt barnen.

– Det var en helt vanlig dag när det hände, det var inget som tydde på att jag skulle få en hjärtinfarkt. Så det var en chock för dem. De brukar skicka sms till mig för att se om jag svarar. 

Hon vill gärna att jag skriver att hon har fått mycket kärlek och omtanke från sin familj och vänner. Hon har fått blommor, presenter och kort och den omtanken bär hon med sig hela tiden. Sjukvården vill hon också tacka.

– De tog verkligen hand om mig och alla var så snälla.

Att hon är 46 år var ytterligare en anledning till att hon hade svårt att ta in att hon fått en infarkt. Hon säger att hon alltid tänker på kosten och att hon tränar, att hon försöker leva ett hälsosamt liv. Vad har hon gjort för fel för att drabbas av det här? Till och med läkarna var förvånade. 

Men inget ont som inte för något gott med sig. Efter infarkten och utvidgningen av kranskärlet är Reem friskare än någonsin. Hon har mer blod som kommer till hjärtat nu än innan. Hon är sjukskriven, exakt hur länge vet hon inte när vi ses men hon hoppas att hon kommer börja jobba igen i januari.

Saknar du jobbet?

– Ja jag saknar jobbet! När jag var på väg med ambulansen till Kalmar skrev jag till min chef att jag var ledsen att jag missade utbildningen. Människan vill leva, vi vill överleva. Viljan att vara vid liv är väldigt stark. 

Reem Alhaddad jobbar som integrationssamordnare på Västerviks kommun. Hon kom till Sverige med sina barn 2013. Ett och ett halvt år senare kom hennes man hit.

Foto: Elin Lönn