När vi träffade Erik för ungefär ett år sedan visade han lite av sina förmågor på fotbollsplanen. Fotboll var det bästa Erik visste.
När vi kliver in i den grönskande villaträdgården i Jenny står Eriks tvååriga lillebror Filip och blåser såpbubblor.
– Han brukar säga att han ska blåsa upp dem till himlen, till Erik, säger mamma Carolina och ler.
Det är en solig majkväll, precis som förra gången vi träffade familjen Fredriksson. De hade just fått veta att Erik blivit nominerad och uttagen till "Min stora dag", en organisation som hjälper barn med allvarliga sjukdomar att förverkliga drömmar. Erik led av en ovanlig och svårbehandlad kombination av astma och epilepsi, som med jämna mellanrum orsakade livshotande krampanfall.
Erik hade länge pratat om att få bo på hotell och åka till Kolmården. Förra sommaren blev drömmen verklighet.
– Det var jätteroligt, Erik älskade verkligen hotellrummet, som var mer som en svit, med utsikt över Bråviken. Det var två perfekta dagar med strålande solsken, och Erik var pigg och glad hela tiden. Ett ovärderligt minne, säger Carolina.
Framför radhuset som de bodde i då stod ett fotbollsmål som Erik använde dagligen. Han drömde om att bli fotbollsproffs och missade inte en chans att träna dribblingar och skott. Fotbollsmålet står nu i gröngräset i Jenny och är ett år senare ännu mer välanvänt.
Men Erik själv finns inte längre kvar. Den åttonde april fick han ett hjärtstopp – för tredje gången i livet – och den här gången överlevde han inte.
– Det är så overkligt. När man tittar på bilder och filmer känns han så levande, som att han skulle kunna komma in här vilken sekund som helst. Och ibland är det som att det är en evighet sen jag hörde hans röst, säger Carolina.
Ola, Carolina, Ebba, Filip och Ellen, och så Erik på porträttet som Ebba håller i.
Men mitt i smärtan och sorgen är det främst stolthet och tacksamhet som familjen ger uttryck för i den här intervjun. Tacksamheten över den tid de fick tillsammans, och den person Erik var. En kille med sällsynt drivkraft, intensitet och en kämpaanda utöver det vanliga.
Han klagade aldrig, trots de tuffa förutsättningarna livet gav honom. Så målmedveten att Carolina är övertygad om att han faktiskt kunnat bli fotbollsproffs, om han hade blivit kvitt sjukdomen. När han väl bestämde sig för något – då blev det så. Om det så handlade om att lära sig läsa, simma eller bli bra på fotboll.
– Vi har alltid varit imponerade över hans driv. Han var ju väldigt svårt sjuk, men ville ändå inte låta det begränsa honom. När han mådde bra, då körde han för fullt. Han var en livsnjutare, och lärde oss att man aldrig någonsin ska ge upp, säger pappa Ola Fredriksson.
Erik led av en svår sjukdom, som med jämna mellanrum blev livshotande. Flera gånger låg han inlagd på intensivvårdsavdelning. Ändå orkade han resa sig igen och igen, och ta sig an livet med stor energi och glädje.
Eriks liv blev kort räknat till dagar – men rikt om man räknar upplevelser. Genom att berätta om hur Erik tog sig an livet hoppas Carolina och Ola kunna inspirera andra som kanske är svårt sjuka, eller deras föräldrar, att fortsätta kämpa. Skapa minnen tillsammans. För det är i slutändan det som livet handlar om.
På Eriks begravning i Sankta Gertruds kyrka fick deltagarna – precis som lillebror Filip – blåsa såpbubblor mot himlen. De spelade låtar som Erik tyckte om. Ola och Carolina överväldigades av hur många människor som slöt upp. Släktingar och vänner, personal från sjukhuset där Erik spenderat mycket tid, kompisar från skolan.
– Vi hade inte riktigt förstått hur omtyckt och populär Erik var. Så många som tyckte om honom. Hans assistent har berättat att klasskompisarna absolut inte vill att de tar bort Eriks plats i klassrummet. De har ett minnesrum som de fortfarande går till och "pratar med Erik".
För att fler svårt sjuka barn ska få förverkliga sina drömmar har Ola och Carolina startat en fond i Eriks minne. Pengarna som samlas in går till "Min stora dag", som gav Erik möjlighet att åka till Kolmården och bo på hotell tillsammans med sin familj. I skrivande stund har över 15 000 kronor samlats in.
Lillebror Filip, pappa Ola, mamma Carolina och systrarna Ellen och Ebba vid fotbollsmålet. Ellen håller i porträttet på Erik.
Livet är en berg- och dalbana för familjen Fredriksson just nu. Sorgen och tomrummet efter Erik är stort. Men de är fast beslutna att fortsätta kämpa, fortsätta leva livet fullt ut – precis som Erik gjorde.
– Erik själv hade inte tillåtit något annat. Han skulle aldrig accepterat att vi gav upp, säger Ola.
Gravstenen de har beställt kommer att skäras som en stjärna, med inskriptioner i guld.
– Det kändes givet för oss. Vi ville ha en stjärna, för att Erik var en stjärna. Och guld för att han alltid skulle vinna, till varje pris. Han var en riktig vinnarskalle.