Förvirrande? Vi benar ut direkt:
- Han kommer antagligen spela mer musik nu än tidigare, tiden har inte riktigt funnits i och med jobbet.
- Än finns ingen ersättare som chef över Kulturskolan, Peter kommer inte direkt att lämna över till någon, därav "hålet".
- Han har ställt sin hustrus piano på jobbet, det fick inte plats hemma. Frågan är om han får ta tillbaka det igen. Förhandlingar med fru Andersson pågår.
Så, nu kan vi ta det från början.
Peter Andersson är född och uppvuxen i Västervik.
Själv fick han inte gå den kommunala musikskolan under skolans första år, han struntade i att spela blockflöjt, som på den tiden var inkörsporten för att få fortsätta med något annat instrument.
Istället blev det privata pianolektioner ända från första klass, senare tuba. När han lärt sig det kunde skolan se mellan fingrarna på det här med blockflöjten.
– Det var nog pappa Gunnar som tyckte jag kunde strunta i blockflöjten. Han var cellist och ledde Gunnebo Musikkår under många år. Han var själv musiklärare, jag hann att bli hans chef...i ett år ungefär. Det gick bra, han sa inte så mycket om det.
Efter gymnasiet i Västervik utbildade han sig till slut på musikhögskola i Göteborg och utbildade sig till musiklärare. Efter det förde livet honom till Laxå. Där träffade han sin hustru, och livet förde paret till Västervik. Det var 1989.
– Jag brukar säga det till alla ungdomar jag har mer kontakt med: "Åk härifrån, se något annat. Men kom tillbaka sedan."
– Man måste nog ha sett något annat för att förstå hur bra det är i Västervik. Det är ju skitbra här men man måste se sig om innan man "fastnar", man måste få lite perspektiv.
Väl tillbaka blev han musiklärare på kommunala musikskolan, den låg då i Toboskolan på Esplanaden. Slitet var det, och inte särskilt anpassat för musik. Det skulle bli ändring på det.
– Det blev ju mycket bättre här, det kan man konstatera. Där var det inte särskilt roligt...man fick spela trummor i källaren.
"Här" är Mejeriet i Västervik. Vi återkommer till det.
När estetprogrammet startade på gymnasiet 1994 blev det Peter som byggde upp musikinriktningen. När det hade fått snurr på riktigt efter tio år var det dags att gå vidare.
– Jag har egentligen aldrig varit en förvaltare, jag vill vidare. Det måste hända saker, så funkar jag.
2004 blev han chef för Kulturskolan. Nu hade musikskolan nämligen fått ett nytt ben att stå på utöver dans och musik. Det gjorde att man fick kalla sig en kulturskola, på grund av att teatern tog plats också.
Då liksom nu huserade man i Mejeriet.
– Det blev väldigt bra, det tror jag vi kan tacka Lasse Danielsson för, han var chef över dåvarande Kultur och fritids-förvaltningen och en av dem som såg till att det blev av.
Det blev en rivstart i de nya lokalerna.
– Jag har sagt det förr men det var ett medvetet drag att satsa på att få hit tjejerna. Då kommer killarna med...Det kom många.
Under åren har det gått upp och ner med besöksantalen både på Mejeriet och Kulturskolan.
Peter konstaterar att det är en vikande trend, det här med att spela instrument i organiserad form. Det är inte lika populärt längre.
– Jag har roat mig med att kolla lite bakåt i statistiken. På 1980-talet hade musikskolan 180 elever inskrivna från Överum. Idag kanske det är sex stycken.
Vad beror det på?
– Det är tradition och kultur, och vikande barnkullar. Men musikkårerna på de mindre orterna var enormt stora förr, "min pappa och farfar spelar i musikkåren, det ska jag också göra". Den traditionen finns inte längre. Det bor också färre där, så klart.
– Så från landsorten har det minskat jättemycket. I Västervik med, men här följer det procentuellt med barnkullarnas storlek. Det föds färre barn, färre barn börjar spela instrument. Kolla på 90-talisterna. Det fanns 600 ungdomar i varje årskull. Nu är det 350. Om tio procent börjar att spela så blir det ju en minskning över tid.
– Samtidigt är det enormt viktigt. Att spela instrument eller hålla på med teater är en frizon från annat. Många slutar när de börjar högstadiet, på grund av att de säger att det blir för mycket i skolan. Men jag tror det behövs. Det blir en paus och, det ser man på äldre personer som spelar, ett sätt att hålla igång hjärnan.
Hur ska vi få fler att utöva kultur då?
– Jag har funderat mycket på det. Jag tror det handlar om att göra hela Mejeriet och Kulturskolan mer öppet. Att så embryon till något. Man kanske inte kan ha den traditionella uppdelningen: Lektion, öva, uppspelning, lektion i framtiden. Unga idag tycker att det är tråkigt att öva för övningens skull.
Istället förespråkar Peter ett ännu mer öppet hus, där man kan prova på saker utan att boka upp sig. Man får prova gitarr på måndagar, om man vill, och fortsätta med lektioner om man vill det. Eller så drejar man, eller dansar. Allt för att så ett frö, som ska växa till ett större intresse.
Men också ändra synen på lärandet.
– Jag är för att det finns ett klart mål. Jämför med fotboll. Det är ingen som tycker att det är roligt att bara träna, man måste få spela match med. Lite så har jag alltid tänkt, det är därför vi kör med mycket uppvisningar. Där blir det skarpt läge.
Han berättar också om pandemin, när musiklektionerna hölls över nätet.
– Det var svårt att höra vad som spelades och hur. Då bad vi eleven spela in en film när de spelade istället. Det lät ofta väldigt bra.
Det visade sig att eleven själv inte var nöjd med de första resultaten.
– Han spelade in åtta filmer istället, och tog den där de lyckades bäst. Snacka om att öva, utan att tänka på att man gör det.
Så det är klart det finns en framtid för kulturen, men då måste man satsa rätt, resonerar han.
– Kolla på Werkstan. Där finns det nu två kurser för unga och de är nästan fulla. De får komma dit och bara skapa på eftermiddagarna. Jag tror väldigt mycket på det, det finns ett stort värde för ungdomar att få komma dit och göra det. Lite så behöver vi kanske se på hela verksamheten?
Än finns ingen ersättare för Peter Andersson. Han har ingen att lämna över till i dagsläget, även att det är på gång.
– Jag har försökt distansera mig den senaste terminen, jag kan inte styra med allt, och lärarna klarar ju det själva. Jag har varit med överallt och petat i allt. Det har funkat bra!
Han spår inhopp i verksamheten i framtiden, han måste lämna över när det nya chefen är på plats och kan tänkta sig att vikariera någon lektion eller två. Men först: ledighet.
– Mitt barnbarn, fem år, sa häromdagen: "det ska bli roligt att hänga med dig när du slutat jobba". Det håller jag med om.