"Jag hade nog värst utsikt. Jag kunde se trädet komma mot mig innan det slog in i A-stolpen som sedan slog i mitt huvud"
Den 15 juni är Leia Garpenberg, 20 år, ute vid Lucerna med två kompisar. De åker ofta dit för att se på vattnet och prata. Klockan närmar sig midnatt och regnet öser ned. Efter en stund bestämmer de sig för att köra bort till hamburgerian Max för att äta, men tar sig bara en kort bit innan bilen får vattenplaning.
Leia märker att något håller på att gå fel, när bilen rör sig genom korsningen.
– Då skämtade jag och sa "Hoppas det inte kommer en bil nu". Sedan insåg jag att bilen inte skulle svänga.
Taket på passagerarsidan krossades och slog i Leia Garpenbergs huvud.
Bildäcket slets bort av ett träd.
Nylagd asfalt i kombination med spöregn har gjort marken hal som tvål. Bilen flyger först in i ett träd som krossar sidan där Leia sitter. Sedan dras ett träd längs bilens sida, och sliter bort ett däck. Bilen slår till sist i en stubbe och voltar, innan den stannar.
– Jag kommer inte ihåg något från själva kollisionen, jag vet inte om jag blev medvetslös eller om min hjärna har blockerat bort minnena. Men nästa sak jag minns är när bilen har stannat och jag tänker "Gud, ska jag ringa 112?".
"Gud, ska jag ringa 112?"
Leia
Klockan 23:59 kommer larmet till SOS. Leia är så fylld av adrenalin att hon inte känner någon smärta. När hon tittar ned på sin telefon kan hon se att det har droppat på skärmen. Först tror hon att hon har dreglat, men inser snart att hela hennes ansikte är täckt av blod.
– Jag blev mer rädd när jag såg mig själv och bilen än vad jag blev av själva krocken. Det är då man fattar hur illa det hade kunnat gå, berättar Leia.
När Leia Garpenberg råkade ut för en bilolyckan fick hennes mamma Ulrika Garpenberg flashbacks från kraschen hon var med om när hon var 18.
Leia känner att hon behöver vara samlad för att inte eskalera sina vänners panik. Hon hjälper till i räddningsarbetet och så fort situationen är under kontroll börjar hon leta efter sin snusdosa och en påse godis.
– Det var glas i hela godiset, men daimen som var inplastad åt jag ändå, säger Leia.
När Leia åker till sjukhuset är hennes kompis som körde bilen kvar på olycksplatsen. Räddningstjänsten måste klippa ut honom ur bilen eftersom att hans sida är fastklämd under ett träd.
"Jackan var full med glas och jag kan fortfarande hitta glas i fickorna. Jag hade på mig tre tröjor och ändå kunde jag hitta glas i min BH"
I ambulansen känner Leia att huvudet snurrar. Huvudet hade tagit den värsta smällen. Näsan är sned och bultar av smärta, håret är avskavt och ansiktet är täckt av glasfyllda sår.
Leia väntar medvetet med att ringa till sin mamma Ulrika, eftersom hon inte vill oroa henne i onödan. När hon till slut ringer blir Ulrika panikslagen.
Samtidigt blir hon lättad att det är Leias röst hon hör, och inte ambulanspersonalens.
"Jag låg i sängen och skulle sova men på två sekunder var jag på väg till akuten"
Ulrika
Mamma
– "Jag låg i sängen och skulle sova men på två sekunder var jag på väg till akuten. På vägen dit fick jag flashbacks från min olycka. När jag såg henne fick jag en chock och började frysa, skaka och gråta, berättar Ulrika Garpenberg när vi möts hemma hos dem i början av juli.
– Och då hade de tvättat av allt blod redan. Mamma såg ut att må sämre på akuten än vad jag gjorde, inflikar Leia.
– Det är ju exakt det här jag har bävat inför, jag har alltid varit orolig när de är ute och kör, säger Ulrika.
"Vi är väldigt olika, hon är lite tuffare och jag är mer orolig".
Ulrika
När Ulrika var i Leias ålder var hon med om en liknande olycka. Bara någon vecka efter att hon fått sitt körkort körde hon sin mammas bil med dåliga däck, fast att hon inte fick. Det regnade och var blött i "dödskurvan", som hon kallar olycksplatsen vid Kvännaren. Bilen fick sladd, körde in i trottoaren och voltade upp på ett berg.
– Jag kommer ihåg att hela livet passerade framför mina ögon och att jag tänkte att jag inte ville dö. Sen kommer jag inte ihåg mer innan jag vaknade i ambulansen.
Ulrika slängde sitt körkort efter olyckan, men blev tvingad till att fortsätta köra. Hon är fortfarande farträdd och kör sällan utanför stan, då tar hon hellre bussen.
– Jag fick hjärnskakning och efter en tid fick jag mer ont i huvudet och nacken. Det kom inte pang direkt. Säkert 10-12 år efter skadan fick jag bekräftat av en naprapat att jag troligtvis fått whiplashskada, berättar Ulrika.
Leia har sminkat över sina ärr. Hon tror att de kommer vara synliga livet ut.
Hon kan känna igen sig själv i dotterns symtom och tror att Leia kan ha fått en liknande skada. Då hennes whiplash var obehandlad så länge är hon mån om att hennes dotter ska få hjälp.
Första veckan efter Leias olycka var hon sängliggandes med hjärnskakning. Smärtan kom när hon började jobba. Som nyanställd på butiken Normal i Västervik har arbetet varit tungt.
– Nu när jag jobbar tiotimmarsdagar har jag börjat få fruktansvärt ont. Det räcker att jag står upp i en timma sen får jag ont i ryggen och nacken, berättar Leia.
– Med Leia ska vi till sjukgymnast direkt, jag vet hur jävligt det är att ha whiplash, säger Ulrika.