Davids senaste år har varit väldigt tuffa med många flyttar. Han har inte heller varit Guds bästa barn de senaste åren. Tvärtom.
Vi träffas i köket hemma hos familjehemsföräldrarna Bosse och Anna.
David har bott hos Bosse och Anna som bor i Västerviks kommun i något år. Numera lever han som vilken tonåring som helst. Han går i skolan och trivs bra med livet.
Tidigare bodde han på SiS-hem, ett ungdomshem, där SiS är en förkortning för Statens institutionsstyrelse, en statlig myndighet som ansvarar för tvångsvård av barn och unga.
David berättar att våld var en del av vardagen på SiS-hemmet.
Och det är det han vill berätta om. Han hoppas nämligen att ungdomshemmen ska bli bättre i framtiden och att hans berättelse kan hjälpa till att förändra det.
Han tänker också på den tolvåring som han träffade när han själv satt på ungdomshemmet. David valde att skydda tolvåringen och hindra honom från att bli slagen.
Han tycker inte att så unga ska behöva bo på SiS-hem. Det måste finnas någon annan plats för dem.
Systemet att sätta ungdomar i fängelse behöver ändras, tycker David.
– Ungdomarna som sitter på SiS säger bara vad personalen vill höra, för om de sköter sig får de ju komma ut sen.
Han förklarar att han egentligen inte tycker att det är ett straff att enbart sitta på SiS.
– Straffet är snarare att ungdomarna slår sönder varandra.
Situationen på landets SiS-hem har det rapporterats om i media och i februari tillsatte regeringen en utredning som syftade till att se över den statliga barn- och ungdomsvården.
Regeringen har också gett Kriminalvården i uppdrag att förbereda för ungdomsfängelser. Syftet är att skydda samhället från grov kriminalitet, men också att skydda barn från att bli utnyttjade till att begå våldsdåd, enligt justieminister Gunnar Strömmer (M).
Sveriges Radios journalister granskade SiS i höstas.
I en granskning som Sveriges Radios journalister gjorde i höstas framkom det bland annat att många ungdomar som bor på SiS blir grovt misshandlade och att personalen inte heller lyckas skydda de som drabbas. I de drygt 160 avvikelserapporter som Sveriges Radio begärde ut och granskade framgick det också att det förekommer att flera ungdomar attackerar och misshandlar en ensam ungdom.
Det här är en verklighet som David känner igen. Våldet var en del av vardagen. Och han vill gärna berätta hur det verkligen är så att vi kan förstå.
På SiS-hemmet fanns bara sju platser, men David berättar att det under en period var nio ungdomar som bodde där.
Vi återvänder till köket hos Anna och Bosse. Här har David bott en tid. Han lever ett vanligt tonårsliv.
Men efter SiS var han lite ovan vid hur det var att leva ute i samhället. Han visste inte hur man levde ett vanligt liv.
– Första gången jag var ute och nån sa "håll käften" så missuppfattade jag hela situationen. Jag fattade inte att hen sa så för att retas. Men nu vet jag hur det funkar.
Davids senaste år har varit väldigt tuffa med många flyttar. Han har inte heller varit Guds bästa barn de senaste åren. Tvärtom.
Hur kom det sig att du hamnade i familjehem och sen på HVB-hem och SiS?
– Allt beror på uppväxten. Det var väldigt mycket våld och destruktivt beteende omkring mig. Jag var våldsam och tog ut min ilska på alla andra. Sen en dag skadade jag en person så pass mycket att den personen var nära att dö. I dag tänker jag, vad fan höll jag på med.
"Första gången jag var ute och nån sa "håll käften" så missuppfattade jag hela situationen. Jag fattade inte att hen sa så för att retas. Men nu vet jag hur det funkar."
David har bott på flera olika HVB-hem under de senaste åren. Han har inte trivts så bra. Visserligen var det där HVB-hemmet ute i skogen ganska bra, men inte de som låg närmare stora städer.
Han tycker att det har varit svårare att hålla sig ifrån problem på större ställen.
– Ju större städer desto fler vänner och kontakter får jag. Där är det svårare att hålla sig borta från kriminaliteten.
David har rört sig i kriminella kretsar de här åren och berättar om drogförsäljning och vapen.
– När jag bodde på HVB-hem träffade jag väldigt många dåliga människor och fick lära mig en massa saker av dem. Mina nya vänner lyckades också övertala mig till att göra dumheter. Jag blev helt enkelt en sämre människa när jag var där, säger han.
När jag bodde på HVB-hem träffade jag väldigt många dåliga människor och fick lära mig en massa saker av dem.
David
Efter en tid på några olika HVB-hem placerades David till slut på SiS-hem. Då var han 14 år.
Han berättar om en tuff tid. Redan första dagen på ungdomshemmet upplever han att han sattes på plats och han menar att han blev misshandlad.
– På något sätt var det personalens sätt att säga "det är vi som bestämmer, lyssna på oss". Det var som om en del i personalen "utnyttjade sin makt" på det sättet.
På SiS-hemmet fanns bara sju platser, men David berättar att det under en period var nio ungdomar som bodde där.
Han beskriver en vanlig vardag som börjar med frukost och sen skola.
– Men en del ungdomar ville inte gå till skolan och då kunde det bli bråk. På SiS var det bråk varje dag. Det brukade vara tre, fyra stycken varje dag.
David ger några exempel. Det kunde hända att någon kastade stolar mot en personal, men det kunde också hända att ungdomarna bråkade om vem som skulle få använda läsplattan.
Efter skolan och på helgerna spelade ungdomarna mycket kort, berättar han.
– Men en del ungdomar ville inte vara med och spela. De ville bara sitta på sitt rum. De var rädda för att gå ut. Det var också många som inte vågade säga att de blivit slagna.
En del ungdomar ville inte vara med. De ville bara sitta på sitt rum. De var rädda för att gå ut.
David
Han berättar att alla ungdomar fick 150 kronor varje vecka och dessutom en snusdosa eller tre cigaretter per dag. Nikotinet tycker han är en nödvändighet, annars skulle det bli mer bråk.
Ibland kunde det hända att han fick gå på utflykt till affären och köpa något för sina pengar.
Klockan åtta varje kväll var det dags att se på tv och vissa kvällar drack han te och åt en macka innan han gick och lade sig.
– Sen låste personalen dörrarna till alla ungdomars rum. Vissa kvällar kunde det hända att någon vägrade gå in på sitt rum och då lät personalen den personen stanna där ute.
Varje natt brukade David gå upp en stund, berättar han. Han rullade ihop madrassen och band ihop den så att den blev som en boxningssäck. Och sen slog han på den en stund. Att hålla sig stark och i form var ett sätt att också klara av att försvara sig om det blev bråk.
David tycker verkligen att det borde finnas mer att göra på SiS-hem. Han hade velat lära sig nya saker.
– Det vore bra om man fick ha ett "jobb" eller fick göra något som man var intresserad av. Som att måla eller göra halsband. Det som var bra var att man fick ha mp3-spelare på SiS och dator i skolan. Och sen var det bra att det fanns en idrottshall. Om den inte hade funnits hade vi nog slagit ihjäl varandra.
Alla ungdomar på SiS-hemmet fick 150 kronor varje vecka och dessutom en snusdosa eller tre cigaretter per dag.
David berättar återigen att slagsmål är en del av vardagen och att det blir som en vana att bruka våld.
– Om du är aggressiv och personalen inte kan hantera dig blir du inkastad i isoleringsrummet. Rummet har betongväggar, plåtdörr och en orange plastmadrass på golvet.
Han berättar att det finns övervakningskameror i alla rum utom isoleringsrummet.
– På bara några sekunder kan en ungdom bli helt sönderslagen. Personalen hinner inte. De måste öppna två dörrar för att komma till avdelningen och det tar en minut att öppna dem.
David har bott på flera HVB-hem. Den här bilden är en genrebild fotad på ett HVB-hem i Södermanland.
Han berättar att fem personer kan ge sig på en person och att en del ungdomar bygger egna vapen av spikar och pennor när de får chansen.
– En gång var det flera stycken som attackerade mig och slog mig med en tv-dosa och en penna. En annan gång var det åtta personer som gav sig på mig samtidigt.
Enligt David behöver bråken inte ske av en anledning.
– Det kunde handla om att någon störde sig på att du satt på hans plats. Ungdomarna på SIS är redan så pass arga, det bara händer. Och det är aldrig lugnt. På natten kan man vakna av att någon bankar i väggen.
På bara några sekunder kan en ungdom bli helt sönderslagen. Personalen hinner inte komma. De måste öppna två dörrar för att komma till avdelningen och det tar en minut att öppna dem.
David
Men tiden på ungdomshemmet förändrade David. När han skulle åka därifrån fick han höra av personalen att han hade förändrats "från att vara värsta ungdomen till att var en bra ungdom".
– De sa att de tyckte att det var bra att jag bara slogs om det fanns en anledning.
David förklarar att han bara slogs för att förhindra och stoppa bråk.
– Ibland slogs jag för att skydda andra. Jag kunde brottas och ta armlås på någon i väntan på att personalen skulle komma och hjälpa till. Jag ändrade mig jättemycket under tiden på SiS.
Han tycker själv att han ändrade sitt våldsamma tänk och lärde sig hantera olika situationer.
Det är tio gånger värre på SiS än det du skriver. Det här låter milt jämfört med hur det verkligen är. Men det är svårt att förklara på ett bra sätt.
David
David har många åsikter om hur SiS-hemmen fungerar idag. Han tycker att det bara ska jobba storvuxna män där, inga kvinnor.
– Jag har själv sett en ungdom nita en kvinnlig personal och slå sönder henne.
Han tycker också att det borde finnas olika sorters SiS-hem.
– Det borde finnas en knarkavdelning, ett hem för ungdomar som har destruktivt och farligt beteende och ett hem för de som vägrar gå i skolan.
Han upprepar återigen att han inte tycker att tolvåringar ska behöva bo på SiS.
– De riskerar att lära sig jättedåliga grejer och bli tio gånger värre när de kommer ut.
– Jag kommer aldrig att säga att SiS är bra.
David har bott på flera olika HVB-hem. Han har inte trivts så bra. Visserligen var det där HVB-hemmet ute i skogen ganska bra, men inte de som låg närmare stora städer.
Tillbaka i köket hemma hos Bosse och Anna. David har precis fått läsa igenom reportaget som du precis läser och han är inte riktigt nöjd. Han tycker att det är för snällt skrivet. Han tycker att jag ska skriva mer om våld och allt destruktivt som händer på ungdomshemmen. Han vill att jag ska skriva att våldet kan vara så grovt att ungdomar får åka till akuten.
– Det är tio gånger värre på SiS än det du skriver. Det här låter milt jämfört med hur det verkligen är. Men det är svårt att förklara på ett bra sätt.
Systemet att sätta ungdomar i fängelse behöver ändras, tycker David.
"Ungdomarna som sitter på SiS säger bara vad personalen vill höra, för om de sköter sig får de ju komma ut sen."
David lever i dag ett liv långt borta från kriminalitet, våld och droger.
Han beskriver det som om han stod inför ett vägskäl för några år sedan.
– Om jag hade fortsatt så hade jag blivit dödad. Det var inget liv. I början handlade det om att få snabba pengar och få respekt. Men jag insåg att alla skulle vända ryggen åt mig en dag. Och då hade jag stått där själv med 50 pers som ville skjuta skallen av mig. Det är vanlig vardag för dem. De bryr sig inte.
Han berättar att han sett kompisar dö. Och att det lika gärna hade kunnat vara han som legat där.
– Men jag ville leva. Jag vägrade att dö. Jag gjorde allt jag kunde för att överleva.
Andra blev dödade och inte jag. När jag tittar tillbaka tänker jag att det lika gärna hade kunnat vara jag.
David
I vissa situationer upplever han att han hade tur.
– Andra blev dödade och inte jag. När jag tittar tillbaka tänker jag att det lika gärna hade kunnat vara jag. Jag såg mina kompisar dö en efter en. Jag märkte att alla bara försvann. Det känns som om jag kommer att ha det här på mitt samvete i hela mitt liv.
Han tar en paus.
Sen säger han att det stämmer att "det är de starka som överlever".
– Jag hade tur att jag var "stor". Det var typ det enda som räddade mig.
David vill skapa sig en framtid. Han gör det inte bara för sin egen skull utan också för alla vänner som har lämnat livet.
– Det minsta jag kan göra är att dra lärdom av det jag varit med om.
Han är tacksam över alla som hjälpt honom på vägen.
– Bosse och Anna har verkligen funnits där för mig som den mamma och pappa som jag inte direkt haft förut. Vi pratar väldigt mycket. När jag har gjort något dumt vågar jag säga det till dem. Det gjorde jag aldrig förut. Bosse och Anna har hela tiden funnits med i min utveckling och det har varit jättebra, säger David.
Han berättar att han tidigare hade en lång, lång lista med alla dåliga saker som han gjort. Då var listan med bra grejer var väldigt kort.
– Men det har ändrats sen jag kom hit. Nu har jag mer positiva grejer än negativa grejer på min lista. Det känns verkligen jättebra. Allt blev mycket bättre efter att jag flyttade hit.
Han funderar en stund.
– Jag har ändrat mig tio gånger mer under den här tiden, än vad jag har gjort under hela min resa.
David.
Hur ser du på framtiden?
– Den är spikad och klar. Jag ska plugga så jag får bra betyg. Sen vill jag nog jobba som bartender, personlig tränare eller smed. Alla lärare som jag har haft har sagt att jag är bra på att måla och snickra. Jag är bra på att tänka utanför boxen och är snabb på att göra saker. Jag går "all in" och gör färdigt det jag börjar med. Jag vill att det ska bli bra. Om något blir fult kastar jag det och börjar om.
David ser sig en framtid med familj.
– Jag vill skaffa barn och jag vill tjäna pengar och lämna mitt avtryck. Som ung kan jag tänka mig att jobba dygnet runt för att kunna skapa en stabil framtid åt mina barn. Jag vill att mina barn ska få allt det som inte jag har haft.
– Och när jag är 70, 80 år vill jag vara en "jobbig" morfar som bryr sig. Jag vill njuta av livet, säger han.
Fotnot: David vill vara anonym. David, Bosse och Anna heter egentligen något annat. Bilderna som finns med i reportaget är mestadels genrebilder från arkivet, men några bilder är nytagna.