Tio år efter Estoniakatastrofen hade vi en intervju med Daniel Svensson.
Vi gör intervjun på telefon eftersom Daniel sedan 1997 bor 55 mil från Västervik, närmare bestämt i Bollnäs. Han har kvar sina föräldrar i sin gamla hemstad och besöker dem varje sommar. Men nu är det ju inte sommar längre.
När jag ringer upp har han just haft sin sista lektion för dagen som lärare på Hälsinglands utbildningsförbund, där han undervisar vuxna i samhällskunskap.
För 30 år sedan kämpade han för sitt liv när passagerarfärjan Estonia plötsligt kantrade, mitt ute på havet, och tog in vatten.
I en intervju med VT efteråt berättar han hur han lyckades ta sig upp genom fartyget och ut på däck, där han fick han tag på en flytväst och kastade sig i vattnet.
Han hittade en upp- och nervänd gummiflotte och lyckades ta sig upp på den. Därifrån blir han senare räddad av M/S Mariella, som hade kommit fram till olycksplatsen. Han räddades tillsammans med tre andra personer, som han hade hjälpt ombord på flotten.
När vi pratade med Daniel 2004 sa han:
– Som helhet mår jag bra i dag, men kanske kommer jag att vara skör resten av livet.
Och så är det. Han har kämpat mot ångest och depressioner. Estoniakatastrofen fortsätter att påverka hans mående, fast det har gått 30 år sedan det hände.
– Det var så extremt dramatiskt att man kunde dö när som helst, säger han.
Vissa dagar är mörkare än andra. Det har varit svårt att hitta mediciner som hjälper och fungerar mot den psykiska ohälsan. Det har funnits både dagar och perioder då han varit självmordsbenägen, berättar han. Svåra händelser i världen, som krig och terrorattacker, påverkar honom starkare än folk i allmänhet.
– Det är som att jag blir en del av det på något sätt. Det är svårt att förklara, men så är det.
Men hans psykiska hälsa har blivit bättre med tiden. Han har gått till en terapeut och fått verktyg att hantera det, så nu säger han att han kan ta del av svåra nyheter utan att bli sjuk av det. Han har faktiskt även tittat på de dokumentärer som har gjorts om Estonia.
Den första haveriutredningen gjorde honom besviken, men de senaste årens undersökningar tycker han har varit bättre. Tidigare sades det att dörrarna till bildäck var stängda, medan han hävdade att det kom in vatten där.
– Nu har man sett att det faktiskt fanns öppna dörrar där, säger han.
Hans bedömning är att den nya utredningen har tagit död på många konspirationsteorier. Själv tror han att katastrofen inträffade för att båten helt enkelt inte var sjöduglig, men tilläts köra ändå.
– Dagen innan hade inspektörer gjort en undersökning och ansett den vara sjöoduglig.
Han drar paralleller till en bil som besiktas och inte är trafiksäker: den får körförbud. Det fick inte Estonia.
Vraket efter Estonia. Bilden är tagen under den första dykningen, några dagar efter olyckan.
Även om Daniel säger att han inte tänker på Estonia så ofta, sitter upplevelsen kvar i honom och lämnade spår som aldrig försvinner. Hur han fick kämpa för att överleva och hur folk dog runtomkring honom.
– Det kommer alltid att finnas där. Det går inte att lägga bakom sig, säger han.
Men hur underligt det än kan låta, har han inte haft mardrömmar efter det som hände, och han är inte rädd för att åka båt.
Just nu känner han sig ganska tillfreds med livet och säger själv att han inte mår jättedåligt. Men det har samtidigt varit väldigt tufft ändå de senaste åren, eftersom han inte bara har haft minnena av Estonia att bära på, utan också drabbats av en ovanlig sorts hjärntumör.
Förmodligen hade han haft den i flera år, innan sjukvården förstod vad det var och opererade bort den 2018.
Han hade aldrig ont i huvudet, men i kroppen. Tumören gjorde så att hans händer och fötter och ansikte började växa. Det tillväxthormon som den producerade, har gett honom ledproblem. När skelettet växte, trängde det nämligen bort brosk och ledvätska helt och hållet i axel- och höftlederna, så att han har tvingats byta ut tre av fyra. Den fjärde ska också bytas.
Operationerna har fört med sig komplikationer, som påverkar honom än i dag. Han tvingades till en nio månader lång medicinering med antibiotika för att få bukt med köttätande bakterier vid ena höftprotesen.
Så även om tumören är borta sedan länge, fortsätter den att ställa till bekymmer för honom i vardagen i form av värk. Han älskar att spela golf, men får ont i hela kroppen om han har gått fem kilometer. Ibland åker han bil i stället. Ibland går han. Ändå.
– Jag vet att jag kommer att få ont, men det känns ändå viktigt att gå.
Och trots motgångarna, tycker han fortfarande att det är roligt att spela golf, som han har hållit på med i 8–9 år nu. Det är en av de saker som gör att han hittar glädje att gå vidare i livet.
Musiken har också hängt med under alla år. Som ung gick han på musikgymnasiet i Oskarshamn och spelade trummor i flera olika band.
Nu har han ett digitalt trumset, som han spelar på ibland. Även det gör ont, men han vill ändå hålla intresset vid liv.
En trio som betyder mycket för Daniel: Sofia, Stella och Lova.
Daniel Svensson firar dottern Signe på studenten. Med på bilden är även hustrun Sofia Brolin Svensson och yngsta dottern Lova Svensson.
Daniel Svensson är inte rädd för att åka båt, trots Estonia. Här är dottern Signe Svensson med hunden Stella.
Daniel Svensson med sin familj. Från vänster dottern Lova Svensson, hustrun Sofia Brolin Svensson och äldsta dottern Signe Svensson.
Sedan 1997 bor Daniel i Bollnäs, tillsammans med sin fru, Sofia Brolin Svensson, och barnen Signe och Lova, som har hunnit bli ganska stora, 20 och 18 år. Signe har precis flyttat hemifrån.
Daniel tycker inte att det känns som så länge sedan han sprang omkring på skolgården i Västervik. Nu har han en dotter som inte bor hemma längre. Det känns märkligt.
Avslutningsvis säger han att han tycker att det är fint i Västervik.
– Jag har ett jättestort hjärta till Västervik. Det är min stad. Men jag har bott i Bollnäs sedan 1997, så det är också min stad.