Systrarna Zilpah Cebrero och Rose Schmoranz har inte velat berätta något om händelserna förut. Först nu när de äldre flyttat från huset vill de berätta.
Jag tror inte alls på sånt. Men det jag såg den där dagen, det går inte att förklara bort. Det var som om en storm hade dragit fram, säger Zilpah Cebrero.
Vi står utanför Erneborgs huvudentré.
Här jobbade systrarna Rose Schmoranz och Zilpah Cebrero i många år.
Fastighetsskötaren Oliver Hellgren låser upp och följer med in.
Vi är ensamma. Alla pensionärer som bodde här förut har flyttat till nya äldreboendet Åbylund, och även om det fortfarande förekommer verksamhet i huset så är vi helt ensamma i byggnaden just i dag.
Fastighetsskötaren Oliver har bara jobbat här sen i maj. Trots det har även han varit med om oförklarliga händelser i huset.
– I oktober var jag här själv och skruvade ner en hylla inne på ett mörkt kontor. Då såg jag plötsligt en man i ögonvrån. Han hade en randig skjorta, läderjacka och mörka jeans. Men när jag vände mig om var han inte kvar. Det tog ett tag innan jag kom över chocken.
Han berättar att flera av hans kollegor också känt av en närvaro i huset.
– Det finns kollegor som har känt att någon flåsat dem i nacken.
Zilpah och Rose ryser när han berättar.
Vi går två trappor upp till avdelning 3 och 5. Det var där Rose och Zilpah jobbade och det var också där som många av de oförklarliga händelserna inträffade den där februaridagen.
När pensionärerna hade ätit frukost och klockan närmade sig halv tio började det.
– Det larmade flera gånger inne från personalrummet på min avdelning, trots att det inte var någon där. Sen ramlade alla papiljotter ner från en hylla inne på toaletten, säger Zilpah.
Hon berättar att hon just den dagen hade hand om en praktikant och att det var praktikanten som sprang på larmen och upptäckte att papiljotterna ramlat ner.
Systrarna Zilpah Cebrero och Rose Schmoranz promenerar runt i korridorerna och berättar om oförklarliga händelser de varit med om.
Sen följde en rad händelser. Zilpah och hennes praktikant upptäckte att soffkuddarna i personalrummets soffa oförklarligt hade vänts upp och ner.
Sen bevittnade de när en massa pärmar oförklarligt ramlade ner från sina hyllor inne i personalrummet. Och på ett litet skåp i samma rum stod en stor flaska medicin som oförklarligt lyftes upp i luften och for i golvet utan att någon var i närheten.
– Man funderade verkligen på om det kunde vara sant. Det såg ut som om en kraftig jordbävning hade dragit fram. Och det blev bara värre. Det fortsatte att rasa ner saker, säger Zilpah.
Allt detta skapade oro. Två damer, som bodde på Zilpahs avdelning, sprang plötsligt genom korridoren.
– De hade sett en lång man sitta på en bänk lite längre ner i korridoren. De blev rädda och sprang därifrån. Men jag såg ingen man.
Zilpah och hennes praktikant bestämde sig för att gå över till den andra avdelningen. De hoppades att allt skulle lugna ner sig om de bara gick iväg en stund.
Men allt bara fortsatte.
De hade gått in i grannavdelningens personalrum tillsammans med Rose och ytterligare några kollegor. På fönsterbrädorna stod det blomkrukor med orkidéer.
– Blomkrukorna började skaka och ramlade sedan i golvet en efter en, berättar Rose.
"Man funderade verkligen på om det kunde vara sant. Det såg ut som om en kraftig jordbävning hade dragit fram. Men det blev bara värre. Det fortsatte att rasa ner saker."
Trapphuset.
Vid entrén sitter fortfarande lappar som skvallrar om pandemiåren.
De såg också en vas flyga oförklarligt i golvet, utan att någon hade rört den eller varit i närheten. Och en läsplatta lyftes upp sakta upp från bordet, som i slowmotion, och släpptes sedan ner i golvet.
Flera av Roses och Zilpahs kollegor såg blomkrukorna falla och det gjorde även deras chef.
– Jag tror inte på sånt här alls, men vi var flera stycken som såg samma sak, säger Zilpah.
Systrarna Zilpah Cebrero och Rose Schmoranz tror inte alls på spöken men allt de upplevt går inte att förklara bort, säger de.
Skyltar som skvallrar om rummens tidigare användningsområden sitter kvar på sina ställen.
Zilpah berättar att hon och praktikanten därefter tog en tur till ett av kontoren en trappa ner för att prata med en kollega och försöka få en lugn stund.
Men så blev det inte alls den här gången heller. En stund senare föll nämligen en spegel i golvet inne på kontoret de besökt och en skohylla välte. Och sen ramlade en stor tavla som hängde ute i trapphuset ner från sin krok.
Strax före lunch var det dags för fikapaus. Zilpah, Rose och ett gäng av deras kollegor satte sig vid ett runt bord ute i det gemensamma samlingsrummet vid trapporna mellan avdelningarna.
Det var här vid tavlan som det runda bordet som plötsligt lyftes upp stod förut. Tavlan rörde sig också utan att någon rörde vid den.
Zilpah Cebrero och fastighetsskötaren Oliver Hellgren.
– Vi pratade om allt som hade hänt. Och eftersom det var lugnt just då, så hoppades vi att det var över. Men sen började bordet som vi satt vid att skaka. Och så lyftes bordet upp från golvet. Vi gjorde ingenting, rörde inte bordet. Det var ett väldigt tungt bord som knappt gick att rubba, säger Rose.
Zilpah berättar också att tavla på väggen vid bordet vickade upp och ner på sin krok.
Vi pratade om allt som hade hänt. Och eftersom det var lugnt just då, så hoppades vi att det var över. Men sen började bordet som vi satt vid att skaka.
Rose Schmoranz
Efter fikapausen, vid tolvtiden, gick Zilpah och praktikanten i väg för att hjälpa en av de boende på avdelning 5, en kvinna.
– Precis när vi gick in genom dörren såg vi hennes hårborste sväva upp i luften i slowmotion och sedan ramla i golvet. Ingen hade rört hårborsten och vi stod vid dörröppningen en bit bort. Det gick inte att förklara. Min praktikant blev rädd och jag kände mig alldeles tung i kroppen, säger Zilpah.
Personalen på de två avdelningarna försökte desperat hitta på något som förhoppningsvis skulle få slut på alla dessa oförklarliga händelser. De bestämde sig för att byta avdelningar med varandra i en timme över lunchen för att se om det hjälpte.
Systrarna Zilpah Cebrero och Rose Schmoranz i trappan på väg upp.
Den här skinnfåtöljen stod tidigare vid ett fönster i trapphuset. En dag började fåtöljen och gardinen röra sig utan att någon var i närheten. "Vi såg skuggan av en person som plötsligt satte sig i fåtöljen."
Så småningom ska Erneborg rivas men än så länge används huset av kommunen och det pågår verksamhet även om alla pensionärer har flyttat ut.
Men det fortsatte.
I korridoren såg de en prydnadskudde sväva i luften. Dessutom åkte Roses vattenflaska, som stod på köksbänken i avdelning 3:s matsal, oförklarligt i golvet.
– Då sa jag "om du fortfarande är här så får du visa en gång till". Och så ställde jag upp min flaska på bänken igen. Den for i golvet en gång till. Jag stod en bit ifrån och vi var flera kollegor som såg, säger Rose.
Här i matsalen på avdelning 3 inträffade sedan en rad mystiska saker, berättar Rose.
Kylskåpsdörren öppnade sig av sig självt utan att någon ens rörde vid kylskåpet och några medicinmuggar i rostfritt stål som Rose precis hade tagit ur diskmaskinen började röra sig på diskbänken.
– Flera av muggarna började röra sig samtidigt tills de ramlade i golvet. Vi stod stilla allihopa och tittade på. Det var nästan som en skräckfilm, säger Rose.
De såg också när en fåtölj började röra på sig och även gardinen som hängde i fönstret bakom fladdrade. Fåtöljen stod ute i entréhallen mellan avdelningarna.
– Vi såg skuggan av en person som plötsligt satte sig i fåtöljen.
Flera av muggarna började röra sig samtidigt tills de ramlade i golvet. Vi stod stilla allihopa och tittade på. Det var nästan som en skräckfilm
Rose Schmoranz
Vid tvåtiden på eftermiddagen började arbetsdagen gå mot sitt slut för Zilpahs praktikant, som gick för att byta om i omklädningsrummet på bottenvåningen tillsammans med en av Zilpahs kollegor. Arbetskläderna lade praktikanten i tvätten. Det var nämligen hennes sista dag på praktiken.
– När de var i omklädningsrummet rasade alla skor ner från skohyllorna utan att någon rörde dem, berättar Zilpah.
Zilpah Cebrero berättar om en gång när hon hjälpte en farbror att duscha. Det var bara det att farbrorn såg en man som stod och tittade på dem. Men Zilpah såg ingen man.
Utsikt från en av uteplatserna.
En liten stund senare hände ännu en märklig grej.
– Fastighetsskötaren kom förbi. Han hade hittat praktikantens rosa arbetsblus i en rosenbuske nere vid parkeringen, säger Zilpah.
Zilpah är helt säker på att det verkligen var praktikantens arbetsblus som fastighetsskötaren hittat. I bröstfickan låg nämligen Zilpahs handskrivna lapp som hon gett till praktikanten på morgonen. På lappen stod det vad praktikanten skulle göra just den dagen. I bröstfickan låg också Zilpahs penna.
– Frågan är hur det kunde ske. Jag såg inte själv blusen ligga där i busken men vaktmästaren gjorde det. Hur kunde den hamna där?
Zilpah och Rose är inte ensamma om att ha varit med om alla oförklarliga händelser som hände den där februaridagen. De räknar upp den ena kollegan efter den andra.
Det pågår fortfarande verksamhet på Erneborg även om alla pensionärer flyttat ut.
Utsikt över dammen.
Zilpah Cebrero och Rose Schmoranz saknar Erneborg. De trivdes bra.
Sen hände ytterligare en märklig sak som fick flera att tappa hakan.
– Vi ställde oss och pratade vid entrén. Det var några ur personalen, vår chef och hemtjänstchefen. Plötsligt såg vi hur en liten prydnadsstol som stod vid dörren innanför entrén plötsligt lyftes upp i luften. När min praktikant gick ut genom dörren följde stolen efter. Det var som om stolen styrdes av en fjärrkontroll, som en leksak. Den svävade i luften, berättar Zilpah.
Zilpah och Rose är inte ensamma om att ha varit med om allt som hände den där februaridagen. De räknar upp den ena kollegan efter den andra, långt över tio personer. Dessutom var det två hantverkare, en fastighetsskötare och flera chefer på plats i huset som såg och upplevde.
– Hantverkarna var och målade i varsitt rum. De visste precis vad som hade hänt, säger Rose.
Rose Schmoranz berättar att saker ramlade från hyllan i matsalen den där dagen när så mycket oförklarligt inträffade.
Rose Schmoranz spanar ut genom fönstret. Här i rummet strax ovanför entrédörren låg hennes avdelnings personalrum. På vindsvåningen som syns genom fönstret sägs det också spöka, enligt Rose och fastighetsskötaren Oliver.
Mikael Anderot, som numera är chef på Vapengränd, var vid den här tiden chef på Erneborg. Den där februaridagen rörde han sig mellan avdelningarna för att prata med och lugna sina anställda.
– Det är svårt att säga om jag själv såg något, men när jag stod och pratade med några av de anställda som var lite skärrade, så smällde det plötsligt till i andra änden av korridoren. Det for saker i golvet. Jag minns att det var väldigt konstigt och märkligt, säger Mikael när vi hörs på telefon.
– Det kändes som om någon jäklades och jag funderade på om det var någon i personalen som drev med mig. Det var min första tanke. Men personalen var verkligen skärrad och det var ju något vi var tvungna att hantera.
Mikael berättar även han om återkommande larm från rum som stått tomma efter att någon dött, bland annat.
– Personal beskrev för mig att de kände att det var "någonting" där. Själv visste jag inte vad jag skulle tro, jag tror ju egentligen inte på sånt. Men det var konstigt. Det måste jag erkänna, säger Mikael.
Jag har haft fastighetsskötare som varit på plats och som absolut inte tror på såna fenomen, men som har sett med egna ögon att saker har börjat flytta sig på borden.
Mattias Pettersson
Även Mattias Pettersson, chef för Bostadsbolagets fastighetsskötare, bekräftar.
– Jag har också hört att det spökar på Erneborg. Jag har haft fastighetsskötare som varit på plats och som absolut inte tror på såna fenomen, men som har sett med egna ögon att saker har börjat flytta sig på borden. Det är rätt dråpliga saker som hänt, men man känner lite kalla kårar när man får höra vad de har varit med om, säger han.
Mattias berättar också att Bostadsbolaget har anlitat hantverkare som arbetat i det gamla äldreboendet.
– En hantverkare sa till mig att han aldrig ville åka tillbaka till Erneborg. Möblerna hade farit runt i rummet när han var där själv.
Systrarna Zilpah Cebrero och Rose Schmoranz i dörröppningen till ett av samlingsrummen.
Zilpah Cebrero utanför den avdelning som varit avstängd en tid.
En hel del lappar sitter kvar vid dörrar och på anslagstavlor.
Erneborg används fortfarande av kommunen men pensionärerna har flyttat ut.
Zilpah och Rose har svårt att tro på det som hänt och under de år som gått efter den där februaridagen så har de försökt att analysera vad som egentligen hände.
– Jag har jättesvårt att tro på det. Men det vi sett går inte att förklara bort. Vi såg ju det med egna ögon, säger Zilpah.
Hon poängterar att ingen var i närheten när krukor, vaser, skor, papiljotter, tavlor, speglar och flaskor ramlade i golvet.
– Det var nästan som en skräckfilm, säger Rose.
De har inte heller velat prata om den där dagen. De har ju inte velat skrämma någon eller på något sätt förstöra för sin arbetsgivare. Så därför är det först nu, när alla pensionärer flyttat, som de kan och vill berätta.
Det var i rosenbuskarna nästan ända nere vid parkeringen vid kyrkogården som Zilpahs praktikants arbetsblus hittades den där dagen, trots att praktikanten lagt den bland smutstvätten i omklädningsrummet. Zilpahs syster Rose är på bild.
Systrarna berättar att de kände sig tunga i kroppen och mådde dåligt hela den där februaridagen. Zilpah kände sig dessutom ledsen och jättesvag i kroppen.
Direkt efter händelsen sov hon över några nätter hos Rose.
– Jag var helt slut och sov till långt in på förmiddagen dagen efter.
Sen trodde de att allt var över. Att alla händelser skulle upphöra.
En av korridorerna.
Men det fortsatte. Det hände att det ringde från rum som stod tomma, där någon precis hade dött.
Rose minns också en kväll ungefär en månad efter den där dagen.
Hon satt vid datorn i personalrummet när en kollega kom in och berättade att hon hade sett en lång man stå och titta ut genom fönstret i rummet där Rose satt och arbetade.
– Men ingen annan var i rummet, säger Rose.
Det sägs att det spökar på Erneborg och det händer fortfarande oförklarliga saker i huset.
En av korridorerna på Erneborg.
Både Zilpah och Rose har många gånger upplevt att det larmat trots att ingen befunnit sig i närheten.
Vid ett annat tillfälle flög en blomvas i golvet på ett oförklarligt sätt. Rose tyckte att det räckte, tog en kartong salt och saltade i korridoren. Salt sägs nämligen jaga bort spöken, förklarar hon, och tillägger att hon nog tyckte att det hjälpte lite grann.
– Och när vi hade en sommarfest för alla i personalen det året så ramlade en tv oförklarligt i golvet och gick sönder. Det var också en stol som ramlade omkull i samma rum vid samma tillfälle, säger Rose.
Rose och Zilpah har inte fått några svar på vad som egentligen hände och varför allt hände så koncentrerat på en och samma dag, men de berättar att det finns teorier.
– Det finns de som tror att det kanske är någon som bott på Erneborg som dött men som inte riktigt kunnat komma till ro, säger Zilpah.
Vi går i korridoren på avdelning 5. Många av dörrarna in till rummen är öppna och plötsligt börjar en av dörrarna slå snabbt fram och tillbaka.
– Jag såg en skugga gå mellan dörrarna där borta, säger Rose plötsligt.
Zilpah tror också att det var något och hon säger att hon känner sig tung i kroppen på samma sätt som den där dagen. Det känns särskilt på en specifik plats, precis där korridoren till avdelning 5 börjar, berättar hon. Och alldeles i närheten ligger också rum nummer 13, rummet där det ofta larmade även om ingen var där.
Sen går vi nerför alla trappor och lämnar Erneborg.
Jag kommer aldrig komma tillbaka. Det var sista gången.
Zilpah Cebrero
Rum 13 var ett rum på Erneborg som det ofta larmade i när det stod tomt, berättar både Rose och Zilpah.
I fönstret längst upp till höger såg en kollega till Rose en man stå och spana ut. Men grejen var att Rose exakt då satt och jobbade just i det rummet alldeles ensam.
Jag såg en man i ögonvrån. Han hade en randig skjorta, läderjacka och mörka jeans. Men när jag vände mig om var han inte kvar.
Oliver Hellgren
En eftermiddag en tid efter den där ovanliga dagen då så mycket hände så satt Rose Schmoranz och skrev en rapport på datorn i personalrummet. Då kom en av hennes kollegor gående utomhus och såg att det stod en lång man i fönstret där Rose satt och jobbade. Men grejen var att hon var ensam i rummet.
Här i rosenbuskarna hittade vaktmästaren praktikantens arbetsblus.
Erneborg.
Systrarna Zilpah Cebrero och Rose Schmoranz berättar om en mängd oförklarliga händelser. Den där februaridagen var extrem.
Systrarna Zilpah Cebrero och Rose Schmoranz lämnar Erneborg för sista gången.
Erneborg och Åbylund
Erneborg, och även Hagnäsgården, var under många år Gamlebys äldreboenden, men sen i höstas har alla pensionärer flyttat till nybyggda Åbylund som ligger vid Västerviksvägen i närheten av Åby herrgård.
Det förekommer fortfarande verksamhet i både Erneborg och Hagnäsgården. Erneborg ska så småningom rivas men exakt när det kommer ske är i dagsläget oklart.