Anvedebobron är en bågbro. Den stod klar 1932. Men långt innan dess fanns en annan bro, med fäste lite längre mot väg 40.
Innan vi fördjupar oss måste vi fastslå: det kan vara livsfarligt att ägna sig åt saker som beskrivs i den här texten. Skulle man falla kan det sluta med katastrof.
Peter Helge på räddningstjänsten i Västervik säger att alla aktiviteter på bron kan vara väldigt farliga, av uppenbara skäl.
– Man riskerar att skadas och till och med dö, så klart. Det är högt och väldigt farligt, oavsett var man landar, på asfalt eller i vattnet.
– Vad som finns under ytan är inte helt klart heller, och att uppehålla sig på bron är bara det farligt, den är trång och biltrafik passerar. Det är ingen lekplats, konstaterar han.
Men.
Trots de uppenbara farorna så hoppas det från bron och det har det alltid gjorts sedan bron kom till.
Det här är den gamla bron, den låg närmare väg 40 än bron gör idag. Man kan ana brofästet än idag.
Först lite historia.
Bron i sin nuvarande form stod klar 1932. Nu liksom då tornar den upp sig cirka 16 meter över vattnet, som ett välkänt och vackert inslag i sundet vid Långsjön. Bron är en bågbro med vertikala hängstag, för den som är intresserad av den mer tekniska biten.
Den första bron byggdes faktiskt redan 1791, för att göra vägen mellan Vimmerby och Västervik, och andra orter på den sträckan, mycket kortare. Väg 40 vid Långsjön, där de flesta av oss åker idag, tillkom först på 1970-talet.
Tillbaka till bron.
Den har alltid lockat till sig folk. Mest "befolkad" får man nog gissa att den var 1959. Då hölls nämligen OS-uttagningar i kanot vid bron, det var Ankarsrums Roddklubb och Västerviks Kanotklubb som arrangerade det inför sommar-OS i Rom 1960.
Åskådarna samlades i skaror på bron, både på säker marknivå och högre upp. Bågarna har alltid lockat de äventyrliga, uppenbarligen.
Bron har också alltid varit en populär samlingsplats för ungdomar, inte minst under 50- och 60-talet då man "hängde" vid Arken (Ankarsrums Roddklubb) på Ankarsrumssidan av bron, där fanns bryggor och badmöjligheter och grillplats.
Länge har det också funnits mer eller mindre fantasifulla historier om vad som gjorts på bron, främst då på bågarna.
Nu till några av historierna som omgärdat bron och vad folk lyckats göra där genom året.
Påstående:
Någon har cyklat upp för bågarna, och ner igen...
Någon har kört motorcykel eller moped över bågarna...
Flera personer har genom åren hoppat och dykt från toppen av bron, cirka 16 meter upp...
Hans-Gunnar Karmstig har hört sig för. Och visst finns det ett visst mått av sanning bakom historierna.
Men cyklat uppför kan ingen tänka sig att någon har lyckats göra.
Hans-Gunnar Karmstig
Mycket finns att läsa om bron och dess tillkomst. Men däremot finns det mindre berättat om vad man tagit sig till på den. Många vill låta hemligheter vara hemligheter, märker vi när vi frågar runt.
Men vad är sant?
En som har bra kontakter och vet mycket om Ankarsrum är Hans-Gunnar Karmstig. Han har bott i Ankarsrum i över 50 år och arbetat som lärare och rektor. På vår förfrågan har han "luskat runt" lite.
Han har ställt upp på det, förutsatt att vi berättar om farorna med tilltagen som beskrivs.
– Det är viktigt att påpeka farorna, det vore en mardröm om något skulle hända där, säger han.
Ingen ur det äldre gardet, eller det yngre för den delen, som Hans-Gunnar har pratat med tror att det ens är möjligt att cykla upp för brons bågar. Ingen av dem har hört att det skulle ha hänt på riktigt, även om rykten finns.
En mätning med mobiltelefonens mätinstrument avslöjar att det är cirka 30 graders lutning vid räcket. Sedan välver sig bågen allt högre upp.
Däremot kan det finnas en händelse som ligger till grund för påståendet och som kan ha liksom växt till sig genom åren, ni vet, som när en det blir en höna av en fjäder.
– Jag har pratat med en äldre man som själv varit högst uppe på bron med en cykel. Honom litar jag helt på, det finns ingen anledning att hitta på. Han vill absolut inte medverka med namn men han har själv gått upp för bågen med en cykel, för att sedan gå ner igen. Och det är klart att historien i folkmun kan ha blivit bättre med åren...
66 centimeter är bredden, då räknar vi inte med de avfasade kanterna.
Frågan är om det ens går, rent fysiskt, att cykla upp?
Vi mätte.
Ytan man kan cykla på är 66 centimeter, alltså ganska bred. Lutningen vid räcket är cirka 30 grader, mellan 27 och 30 får vi i mätningar med mobilen.
En som vet mer om hur en cykel fungerar och vad som krävs för att klara av branta backar är en av kommunens mest erfarna tävlingscyklister i mountainbike, Stefan Carlsson. Han känner till bron men har själv aldrig kommit på tanken att någon skulle cykla över bågarna.
– Det svåra är att komma igång, det krävs en enorm kraft. Jag vet faktiskt inte om det går, det beror på vilken vinkel man måste starta i. För balansen behöver man kraft och rörelse framåt, det är tveksamt om det går från stillastående.
– Men det är klart, har man några starka kompisar som ger ordentligt med fart och håller i i början...Jag vet inte, det är oerhört svårt och kräver enormt mycket kraft.
Återigen, att försöka är förenat med livsfara.
Brant, och livsfarligt.
Tillbaka till nästa påstående: har någon kört motorcykel över bron?
Det är en historia som flera i Hans-Gunnars umgängeskrets själva hört, men några belägg för det hela har man inte funnit. Ingen känner till att det skulle ha hänt, inte förr och inte nu. Vi har också frågat runt bland de lite mer medelålders Ankarsrumsborna, några har hört historien, men ingen vill eller kan bekräfta den.
Det svåra är att komma igång, det krävs en enorm kraft.
Stefan Carlsson
Mountainbikeexpert
Nu går vi vidare till hopp och dyk.
Ja, det har förekommit och förekommer, på olika höjd. Närboende vittnar om att det fortfarande pågår.
Och Hans-Gunnar vet flera som både dykt och hoppat.
De han tillfrågat vill inte medverka i tidningen men har berättat mer för honom. Och det är inte bara på 50-talet som man gjorde det, det pågår fortfarande.
– Jag vet att flera personer har dykt från toppen, man hoppar nu med. Inte alltid från toppen alltså, utan en bit upp. Att ta sig upp har de beskrivit som ganska okej, det är värre när man ska gå ner. Då blir det väldigt brant.
– Jag har varit i kontakt med herrar som dykt ner från toppen men det var länge sedan.
En fara med det är att man inte vet vad som finns under vattenytan. När bron byggdes för många år sedan så fördämde man sundet, bland annat med hjälp av pålar. Hur djupt det är under vet vi inte.
På senare år har man reparerat bron och även fritidsdykare ska ha varit under ytan för att kolla. Men helt säkert att det inte finns rester från fördämningarna kvar är det inte, vad vi vet i alla fall.
– Och det kan så klart finnas annan bråte där under, konstaterar Hans-Gunnar.
Vad är sant?
Några definitiva svar inser vi att vi inte kommer att få och utan nya vittnesmål är det svårt att fastslå saker. De i yngre ålder som vi har pratat med vill inte ställa upp på intervju. Alla är inte helt nöjda över att vi rotar i ämnet.
Vissa saker kanske ska få vara just bra historier och hållas lite hemliga för både föräldrar och för media?