Det fina med handboll
Jag måste erkänna: jag brinner inte lika mycket som förut när det vankas mästerskap inom handboll.
För ett antal år sedan var det en stor höjdpunkt när mästerskapen pågick. Man satt som klistrad framför teven, njöt av Robert Perlskog och Claes Hellgrens kommenterande och var jättenervös för att man var så engagerad.
Perlskog och Hellgren är fortfarande kvar och gör det minst lika bra. Men mitt intresse är inte som förr.
Det bottnar säkerligen i att Sverige inte är i närheten av lika bra som under storhetstiden som var magisk.
Giganter och barndomsidoler som Wislander, Vranjes, Olsson och Lövgren är ett minne blott – nu känner jag knappt igen hälften av namnen i truppen.
Men nog om det. Om Sverige når en kvartsfinal i årets EM – då kommer jag med största sannolikhet att vara taggad och slitas mellan hopp om förtvivlan som man så ofta gör under en handbollsmatch.
Jag vill ändå hylla handbollen som sport, den är fantastisk på alla sätt och vis.
Ta bara alla smällar som spelarna får då det är oerhört tufft spel. Är det något gnäll eller "slagsmål" på planen för det?
Nej, de reser sig alltid upp och spelar vidare. Där har exempelvis fotbollen mycket att lära.
Jag har enorm respekt för respekten som finns spelare emellan inom handbollen.
Jag gillar även skarpt att lagens tränare aldrig är stilla, utan alltid står upp och vandrar och gestikulerar längs sidlinjen. Det är underhållning för mig.
Svensk handboll må inte skapa samma superengagemang hos mig som tidigare.
Men sporten håller jag fortfarande väldigt högt.
Den heta fotbollsbloggen
De flesta av er har säkert sett eller hört att vi har en ny bloggare på vt.se.
Det är Johan Karlsson-Törndahl, mångårig spelare och numera tränare i Ankarsrums IS, som har dragit igång en blogg där det kommer att skrivas om fotbollen i kommunen.
Jag välkomnar den med öppna armar.
Fotbollen i Västervik har varit ett sorgebarn under flera år, och vi är många som suktar efter att åtminstone ett lag tar klivet upp på en högre nivå.
Om bara Västerviks FF skulle gå upp till division 3 – som är en nationell serie – skulle det göra enorm skillnad på temperaturen.
För att fotbollen ska bli bättre är det en bra idé att det snackas mer om den. Det är just det som Johan Karlsson-Törndahl vill få till genom sitt skrivande, och jag tycker att Johan är helt rätt man för den uppgiften då han har kunskapen och ett genuint intresse för sporten.
Tjust Bandys haveri
Mardrömmen verkar aldrig ta slut.
Tjust Bandy bara förlorar, förlorar och förlorar. Totalt har Gamlebygänget en ynka vinst på tio drabbningar.
Deras säsong hittills är ett rejält haveri som saknar motstycke i klubbens historia då de så gott som alltid varit ett topplag att räkna med när de har spelat i division 1.
Det är bara att konstatera två saker: avsaknaden av Anders Davidsson och Martin Lyngell är enorm, och den ryska satsningen med fyra nyförvärv med ryskt pass har inte alls slagit väl ut.
Visst, Tjust har haft oflyt med Daniel Wärns blodpropp och Tobias Dahlqvist skadeelände, men att det skulle gå här tungt kunde ingen förutse.
Det är under all kritik helt enkelt.
Tjust Bandy har nu fyra matcher kvar av den här hemska säsongen och får försöka rädda sin heder. På pappret ska de ha förhållandevis god segerchans i hemmamatcherna mot Malmbäck, Bore och Stjärnan, men är det något den här vintern har lärt oss är det att Tjust Bandy nästan har glömt hur en match vinns.
Hemmamatchen mot Månsarp, där de tappade 3–1 till 3–5 senast, är ett talande exempel på det.
Egentligen är det bara för Tjust Bandy att förtränga 2015/2016 och jobba för en bättring nästa säsong. Jag unnar verkligen klubben framgång igen.
Jag tror att det är viktigt för Gamleby att de har ett bra vinterlag som samhället kan enas kring.
Tingsryds AIF
Man kan inte annat än att tokimponeras av det Tingsryd presterar i Hockeyallsvenskan.
Som nykomling toppar laget serien, en poäng före tvåan AIK – och hela 13 poäng ner till trean BIK Karlskoga.
Betänk då att Tingsryd inte har värvat så överdrivet mycket som man kan tro.
Och förra säsongen kom de fyra i Hockeyettan södra, trea i Allettan södra och kämpade sig upp via kvalserien efter att ha tagit sig dit genom tre play off-steg.
Faktum är att Västerviks IK vann två av fyra möten lagen emellan förra säsongen.
Snacka om resa som TAIF har gjort. Att allsvenskan har försämrats står klart, och Tingsryds framfart borde onekligen ge stor tillförsikt till topplagen i division 1 som strävar att nå dit.
I och med att differensen ner till Karlskoga är så pass stor, så är det näst intill spikat att det blir Tingsryd och AIK som gör upp i den allsvenska finalen framöver.
Vinnaren där kommer att få möta ett skärrat Karlskrona i en matchserie där en SHL-biljett ligger i potten.
Tänk om TAIF klarar det, de kan mycket väl göra det.
Men om de gör det: kommer de att kunna gå upp? Det känns helt orimligt i nuläget.
För det första uppfyller Dackehallen inte arenakraven som krävs i SHL. Och för det andra, så är Tingsryds ekonomi allt annat än positiv.
Därför känns det, mitt i all fascination, lite olustigt när Tingsryd levererar som de gör i nuläget. Spelarna lär ju inte få något för det.
Klivet mellan SHL och HA har ökat, och jag gillar inte utvecklingen mot att SHL blir mer och mer en stängd liga.
Som det känns nu är det bara Västerås, Leksand, Björklöven och AIK – alla faktorer inräknade – som är tillräckligt rustade för ett avancemang.