Det räckte med fyra matcher för VIK att fälla SSK och gå vidare. Det var inte många som trodde på de rödblå inför den här kvartsfinalserien men jag tror att många inte bara överskattade Södertälje – man underskattade också Västervik.
För sett över fyra matcher så var det klasskillnad. Marginalerna i den enskilda matchen är alltid små den här tiden på året men som rutinerade Joakim Hagelin sa: det handlar om att göra små saker rätt för att på så sätt hamna på rätt sida i slutändan. Det gjorde VIK. Man anpassade sig; vad SSK än kom med hade man ett motdrag. På så sätt lyckades man alltid spela på sina villkor, till sina styrkor, istället för tvärtom. Imponerad är jag, men inte överraskad.
Några punkter som jag noterade och som jag bär med mig från den här matchserien:
Kroppsspråk i pausen.
När signalen för paus ljöd var VIK-båset tömt på ett par sekunder. Alla åkte av direkt för att ladda om. SSK:s? Flera spelare satt kvar, såg missmodiga ut, hängde och hade ett kroppsspråk som signalerade att de helst ville vara någon annanstans. Det kan låta trivialt men det finns ingen anledning att bjuda på ens något sånt i en slutspelsserie.
VIK:s busar kunde backa upp det.
Oscar Pettersson loggade ut från kvartsfinalen med fem mål på fyra matcher och förmodligen det tiodubbla antal tacklingar. Han må ha förlorat den första matchen mot Rasmus Kahilainen och Måns Lindbäck men i takt med att temperaturen skruvades upp och munhuggen ökade backade Pettersson – och Gilbert Gabor! – upp det med sitt spel. Det klarade inte Kahilainen eller Lindbäck (20 mål i grundserien!) av. Då faller psykningsförsöken ganska platt.
Power play klev fram.
Jag har, som ni kanske vet, varit ganska kritisk till VIK:s power play den här våren. Med rätta, hävdar jag. I den fjärde kvartsfinalen var det just i den spelformen som VIK avgjorde. Ryan Gropp och Tim Wahlgren med varsitt läckert skott. PP blir än viktigare mot Timrå och PK måste fortsätta hålla den höga nivån de gjort sedan i höstas.
Ingen revansch för de misslyckade VIK-spelarna.
Inför kvartsfinalen listade jag Emil Georgssons strävan efter att ständigt förbättra truppen som en anledning till att man tagit sig dit. Två spelare som offrats längs vägen, Anton Blomberg och Marcus Davidsson, fanns på andra sidan i kvartsfinalserien och de var säkerligen sugna på att revanschera sig. Så blev det inte alls, ingen av dem gjorde något större väsen av sig medan deras ersättare nu ska spela semifinal. Lägg till att Henrik Malmström, Emil Alba och Erik Ullman, där åtminstone de två förstnämnda valde bort VIK för SSK inför säsongen, så förstår ni att det fanns extra incitament på båda sidor att visa att man valde "rätt".
Vinna sin match i matchen.
Det här snuddar lite vid det jag skrev om "OP" ovan. Det handlar om att slå sin motsvarighet hos motståndarna. Det gjorde VIK på, ja ta mig tusan alla spelare, i kvartsfinalen. Ryan Gropp vann mot Christopher Bengtsson, Zach Budish mot Nick Olesen. Kellen Jones mot Jacob Dahlström, eller vilken match-up man än vill göra. På bänken var det klasskillnad. Mattias Karlin manövrerade ut Dennis Bozic/Nichlas Falk ordentligt. Ett symptomatiskt tecken på detta var att när SSK skulle forcera fram en kvittering och plockade sin målvakt så kom aldrig någon sjätte spelare in på isen. Istället: 3–1 och fram med golfklubborna för Tälje.
Vi avslutar med en lite trist punkt. Det svaga PP-uppspelet jag skrivit om tidigare – och en svag passning från Michael Kapla i mittzonen – satte Viktor Liljegren i trångmål. Den för VIK så viktige forwarden klämdes på något sätt vid sargen och återkom inte i spel. Han behövs verkligen med sin tyngd och förmåga att bryta mönster.