Mattias Fyrsten är uppvuxen i Överum och har alltid varit väldigt äventyrslysten och haft svårt att sitta still. Det har gett 31-åringen ett spännande och upplevelserikt liv, men även ett riskfyllt där han har lurat döden ett par gånger.
När han var 16 år var han på en klättertävling tillsammans med en av sina bästa vänner. När de skulle gå över en väg kom en bil från ingenstans och körde på båda två.
– När jag vaknade till såg jag min kompis. Han var död. Den bilden får jag aldrig bort ur huvudet och det tog mig flera år att bli människa igen, berättar Mattias som turligt nog klarade sig med endast blåmärken den gången.
Mattias slår sig ner i soffan i föräldrarnas sommarstuga i Sjöända utanför Dalhem. Han tar en klunk kaffe och slår på datorn. Där finns bilder från många av hans äventyr.
När Mattias hade lämnat Överum och gjort "lumpen" hamnade han senare i Norrköping där han började arbeta som brandman.
Vid sidan av fortsatte han att klättra, boxas och åka motocross. Skidåkningen gick över till snowboard.
– Jag blev bättre och bättre på snowboard och började åka i hopp. Jag var orädd.
För två och ett halvt år sen körde Mattias och några kompisar till Tandådalen fun park. Det kunde ha varit hans sista resa.
– Jag satsade för mycket i ett snowboardhopp och flög över hela hoppet och landade hårt på ryggen och nacken. Jag hade hjälm och ryggplatta, men kände direkt att det här kan aldrig ha gått bra.
Kompisarna rusade fram och fick se Mattias ligga där med tom, stirrande blick utan att andas.
– De trodde att jag var död, men jag var ganska medveten. Jag minns också när jag kunde ta det första andetaget på ett bra tag.
Mattias hade brutit nacken, krossat det vänstra lårbenet, punkterat ena lungan, trasat sönder vänsterknäet och skadat levern.
– Det blixtrade till i skallen och kändes som att någon hade smällt en vattenballong inne i låret, som att jag hade kissat på mig nästan. Det kändes blött och när jag försökte röra på benet så kände jag hur benpipan åkte uppåt men resten av benet låg kvar. Så jag förstod att benet var trasigt, men inte att jag hade brutit nacken. Jag kunde ju trots allt vicka på tårna.
Mattias flögs till Linköpings universitetssjukhus där han fick beskedet.
Hur reagerade du när du fick höra att du brutit nacken?
– Jag var inte så mottaglig då. Jag ville bara bli skjuten för att jag hade så ont i hela kroppen. Det hjälpte inte med smärtstillande. Det kändes som att jag låg för döden.
Mattias opererades i elva timmar. Det tog tid att rensa bort alla vassa skärvor från den sönderspräckta nackkotan som ofattbart nog inte hade helförlamat honom. En benbit från höften togs bort för att bygga ihop en kota som sedan skruvades ihop med två andra kotor.
– Som tur är var det ganska långt ner i nacken. Jag kan inte luta huvudet nedåt åt sidan och hålla telefonen mot axeln, men annars kan jag vrida mig hyfsat obehindrat.
Efter fruktansvärda veckor på intensiven, där sekunder kändes som timmar och liggsåren var värre än allt annat, fick Mattias äntligen åka hem.
– Men det tog tre månader innan jag kunde komma ut ur lägenheten. Jag var så lycklig när jag satt där i rullstolen med min nackkrage. De fem minuterna kunde jag leva på i flera dagar, säger Mattias som så fort som möjligt ville besöka sin arbetsplats.
– Det tog mig 45 minuter att gå till brandstationen, istället för tre som det brukar ta. Tanterna gick om mig med sina rullatorer och arbetskamraterna trodde aldrig att jag skulle kunna jobba igen.
Efter ett år av kryckhoppande var han tillbaka som brandman. Efter ytterligare ett halvår testade han att åka skidor och insåg att det fungerade. Då anmälde han sig till Vasaloppet och var i mål på imponerande 5,5 timmar.
– Jag började nästan gråta när jag såg tiden. Det smärtade i kroppen och metallplattan i halsen kyldes rejält i den kalla luften. Men jag var så glad över att jag ens kunde åka.
Är det inte farligt att utsätta sig för detta med en bruten nacke?
– Nej, läkaren har sagt att jag är bra i nacken. Jag kan givetvis inte boxas längre och jag tar det lugnt med motocrossen. Men jag är ganska vardagslat och måste ha något att träna för. Fungerar bara kroppen så vet jag att jag är stark. Därför anmälde jag mig till brandman- och polis-VM på Nordirland i början av augusti.
Nära 7 000 tävlande skulle göra upp om medaljer i 56 olika grenar. Mattias ställde upp i roddmaskin. I singel skulle man ro 2 000 meter så fort som möjligt och i dubbel 1 000 meter.
– Benet och knäet gjorde asont, men jag hade vittring på guldet så jag fortsatte och tömde mig totalt, berättar Mattias som vann både guld och satte nytt världsrekord med tiden 6,10 minuter jämfört med det tolv år gamla rekordet på 6,12.
Det blev VM-guld även i dubbel tillsammans med Linköpings Rikard Moberg.
– Om jag inte blir bra i benet ska jag aldrig mer sätta mig på en roddmaskin, säger den nykorade världsmästaren och skrattar.
– Smärttröskeln är betydligt högre nu för tiden, men jag känner mig ändå skör som en glasbit. Klättringen och boxningen har räddat livet på mig. Klättringen har gjort mig stark i varenda kroppsdel och boxningen har byggt upp mina nackmuskler.
Mattias Fyrsten går ner på bryggan och tittar ut över vattnet. I oktober blir han pappa för första gången.
– Jag ser annorlunda på livet nu och tar inga stora risker längre. Jag vill aldrig mer hamna på sjukhus. Nu uppskattar jag saker mer. Varje dag finns det något som gör livet värt att leva. Det är skönt att leva helt enkelt.