LÄS MER: Jennie redo för Ironman i Kalmar
Jennie Lorentsson ställde upp i lördagens stora eldprov där 3,86 kilometer simning, 180,2 kilometer cykling och 42 195 meter löpning skulle avverkas.
Redan vid klockan sju på morgonen gick starten
– Det var inte så nervöst, jag har ju varit på plats och tittat tidigare så jag visste vad som väntade. Först spelades nationalsången och sen sjöng hela den folkfyllda hamnen med till "Just idag är jag stark" av Kenta Gustafsson. Då rös jag och tänkte: Oj, nu är det jag som står här, säger Jennie som hoppade i det 19-gradiga vattnet.
Efter en timme och 15 minuters frisim var det dags att ta av sig våtdräkten och knäppa på cykelhjälmen.
– Jag är jättenöjd med min simtid. Det gick superbra hela tiden, vattnet var lugnt och det var inte så farligt trångt heller utan jag hittade ett par fötter att ta häng på.
Cykelturen inleddes i full fart över Ölandsbron och tolv mil inåt innan det var dags att vända tillbaka mot Kalmar igen.
– Prognosen visade att det skulle blåsa och jag trodde att det kanske skulle bli lite segt på Öland, men det var inte så farligt med vinden och folk hade gått man ur huse med kastruller, trummor och klappor för att heja på oss. Det hände något hela tiden så det blev aldrig långtråkigt. Dessutom peppade vi deltagare varandra, att nu är snart cyklingen över och då är det bara en mara kvar.
"Bara" en maraton?
– Haha, ja jag var faktiskt pigg när jag skulle börja springa, dels för att jag var glad över att jag cyklat färdigt och även för att vi började med att springa inne i centrum längs med målrakan och där var det världens stämning. Det blev ett stort adrenalinpåslag så de första fyra kilometerna gick på 20 minuter. Jag fick bromsa mig själv.
När Jennie sprang över mållinjen visade klockan 11.16,39. Det innebar elfte plats i hennes ålderklass 35–40 år, 70:e plats av 450 kvinnor och 760:e plats av de 2 169 deltagare som tog sig i mål.
– Det kändes nästan overkligt. Jag trodde att under tolv timmar skulle vara omöjligt, och jag trodde definitivt aldrig att jag skulle slå Fredriks tid 11.35 (maken Fredrik Österberg genomförde samma lopp förra året). Det var inte plågsamt som jag trodde att det skulle vara. Det är givetvis en stor utmaning och det är så sjukt häftigt att jag har pallat att utsätta mig för en Ironman. Det var så mäktigt, jag är jättenöjd.
Istället för att åka iväg och fira eller lägga sig och vila efteråt stannade Jennie kvar i Kalmar centrum och hejade in de sista deltagarna under "hero hour".
– Man har 16 timmar på sig att fullfölja loppet och i slutet är det extra mycket tryck på torget. När speakern skrek "you are an" fyllde publiken i med "Ironman" och jublade så att det kom tårar av lycka från både deltagare och åskådare. Men det fanns ju även de som inte klarade tiden och inte fick någon medalj. De blev så klart jätteledsna. Det var så känslosamt. Jag har ställt upp i ganska många olika lopp, men inget kommer i närheten av stämningen som var i Kalmar. Det är det knäppaste jag har gjort, men också bland det roligaste, avslutar en euforisk Ironman.