I augusti gjorde Anders sin femte start i Kalmars Iron Man, som är en av kvaltävlingarna till tävlingen på Hawaii. I årets tävling slutade Anders på sjätte plats i sin klass.
– Det finns 40 kvalplatser som är tilldelade Kalmar. I Iron Man tävlar man i sin åldersgrupp och jag tävlade i klassen 50–55 som gjorde att jag inte behövde kriga med 30-åringarna. Det fanns ett antal platser i min åldersgrupp och jag knep en av dem, säger Anders Björlin.
Var det ett mål att kvalificera sig till Hawaii?– Nej, inte egentligen. Det var en treårsplan att få en plats eftersom jag hållit på med triathlon i fem år och jag kände att jag behövde ett par år till. Men får man chansen är det bara att köra.
Innan Anders började med triathlon hade han mest hållit på med löpning, så både simning och cykling var i princip helt nytt.
– Det var en resa att börja lära sig simma för fem år sedan och det är svårare att lära sig ju äldre man blir. De som har lärt sig att simma i unga år har det ju lite lättare.
Innan Anders flyttade till Västervik bodde han i Kalmar och intresset för sporten dök upp när han var och tittade på Iron Man i Kalmar.
– Jag hade sett tävlingen i Kalmar och det såg ganska häftig ut på morgonen när alla deltagarna gick i vattnet i samband med soluppgången.
För att komma så bra förberedd som möjligt så krävs det en hel träning.
– Jag brukar träna åtta-tio timmar veckan i underhållsträning. Tre-fyra månader innan tävlingen ökar man successivt och tränar 15–16 timmar i veckan. Det behövs nästan tre träningspass per gren för att det ska bli någonting av det, så bara där är det nio pass. Några dagar brukar det bli dubbla pass. Jag brukar simma på morgonen och köra ett löppass på kvällen.
I det civila är Anders kommundirektör och det är ett krävande jobb i sig.
– Träningen har gett så mycket positiva effekter. Jag behöver den här träningen för att klara av jobbet. Sedan kan man fundera mycket under träningen.
Träningen i all ära, men förra lördagen var det tävlingsdags. Då stod Anders på startlinjen på Hawaii inför en av sina häftigaste idrottsupplevelser.
– Simningen var helt fantastisk med en sikt på cirka 20 meter rakt neråt. Säkerheten runt simningen var väldigt hög. Dykare befann sig längs banan om något skulle hända. Min simning gick rätt okej trots att det inte är min starkaste gren. Det var dock ganska höga vågor som gjorde att det var svårt att se simbojarna.
Under cyklingen började Anders på allvar känna av värmen. Det var fuktigt och runt 32–35 grader, och dessutom stora höjdskillnader. Vissa bitar gick i 20 km/h medan det rullade på i 60 km/h i nerförsluten. I dessa hastigheter är kastvindarna luriga och gör att cykeln förflyttar sig i rejält i sidled utan att man kan påverka det i någon större utsträckning.
– Cyklingen gick ändå enligt plan och jag kände mig pigg när jag gick ut på löpningen. En Ironmanlöpning på Hawaii är verkligen speciell. Drygt tre mil är på motorväg med långdragna uppförslut på tre-fyra kilometer med en hetta som är svår att beskriva. Detta tar kanske mer på psyket än på fysiken.
Löpningen på motorvägen skedde i princip helt under tystnad, ingen publik över huvudtaget under större delen. Även om det började fläkta något under löpningen så gjorde det ingen större skillnad eftersom det kändes som att någon blåste med en hårfön.
– Löpningen gick över förväntan och jag lyckades springa hela banan. Dock med varierande kilometertider. Totalt sett är jag mycket nöjd med dagen och tiden 11 timmar och 20 minuter var över förväntan. Målsättningen var att genomföra loppet och komma över mållinjen.
Vad blir nästa utmaning?– Tiderna går alltid att slipa. Tio timmar är en magisk gräns som man gärna vill komma under någon gång.