Sedan uppväxten har ishockeyn varit en stor del av Rogers liv, men att det skulle bli ishockey var inte självklart.
– Nej, det var det inte. När jag var liten var det mycket ishockey på vintern, men det var mycket fotboll på sommaren. Jag hade den förmånen när jag var 17 år att jag kunde välja mellan att spela A-lagsfotboll och A-lagshockey. På den tiden kunde man kombinera sporterna lite längre än vad man kan i dag. Det blev ishockey.
Större delar av sin aktiva karriär har Roger spelat för moderklubben Östersund i dåvarande division 1 på 1980- och 90-talet, men det blev också en sväng till Umeå och Björklöven (en halv säsong i dåvarande elitserien).
– Det var på den tiden att man åkte ner i allsvenskan vid jul. Vi kom näst sist i grundserien. Det var bara ettan som gick upp i kvalserien och vi nådde inte ända fram. Vi började om i division 1 och det blev allsvenskan efter jul. Säsongen efter tog vi oss till kvalserien igen och mötte Frölunda borta i sista omgången. Hade vi vunnit den matchen hade vi tagit steget upp, men nu vann Frölunda och gick upp.
Planen var att Roger skulle bli kvar i Umeå för det fanns ett färdigt treårskontrakt att skriva under.
– Vi skulle börja om division 1 med Björklöven, men vi blev föräldrar ganska tidigt och Johanna var på väg. Då fick vi ett erbjudande att köpa ett radhus i Östersund och vi valde att flytta hem. Många av mina närmaste vänner jag hade i Umeå lämnade klubben samtidigt, bland annat Per Edlund, Markus Åkerblom och Patrik Höglund.
Efter spelarkarriären, som definitivt var slut våren 1993, tog det några år innan Roger på allvar kom in tränarrollen
– Först var det ganska klart att jag ville fortsätta med ishockeyen, men barnen var fortfarande små. Jag märkte ganska tidigt hur svårt det var att bli tränare. Det var inte alls så enkelt som jag trodde det skulle vara när man kommer som spelare. Det här blir en riktig utmaning, tänkte jag.
Roger utbildade sig och började åka runt på kurser under många år, innan han hade en bas att stå på.
1999 gjorde Roger sin första säsong som assisterande tränare i Östersund.
– Därefter har det vuxit fram mer och mer. Ishockeyn var varit en stor del av mitt liv så här långt. Ledarskapet är när man går in som ledare och märker vilken utmaning det är. Hur mycket du måste ha med dig, hur nyfiken du måste vara, lyhörd och ödmjuk. Det är otroligt lärorikt, och du lär dig något varje dag.
Som tränare kan man enligt Roger aldrig slå sig till ro och vara nöjd, utan det gäller hela tiden var på tårna.
– Du får aldrig somna. Jag pratar för mig själv, men kunskapen kommer ju inte till dig utan du måste söka den. Du måste försöka fånga alla saker som du måste ha med dig.
– Med åren har man fått en viss rutin och trygghet samt bas att stå på. Man är inte lika ömtålig som när man var ung.
Vilka var ambitionerna när du började som tränare?– I början kände jag att det var ganska lagom med tanke på att barnen var små. Sönerna spelade ishockey och dottern spelade fotboll. Ju äldre de blev och stod på egna ben så tänkte jag att nu vill jag tävla. Då fick jag den där tävlingsnerven i mig igen som jag hade som spelare. Jag ville försöka ta mig till den högsta nivån. Hur den vägen skulle se ut visste jag inte då.
Öppningen kommer när yngsta sonen Christoffer flyttade till Karlstad i samband med att han skulle börja hockeygymnasiet. Det innebar att alla barnen var flygfärdiga, vilket gjorde att Roger kunde göra satsningen mot eliten.
– Min fru stöttade mig och hon visste att det betydde mycket för mig. Hon tycker om att jag håller på med ishockey och hon älskar sporten själv.
Roger stack till Norge och var under tre säsonger tränare för Sarpsborg. Det var meningen att det skulle bli en fjärde säsong och han hade skrivit på kontraktet när HV71 hörde av sig.
– Jag fick en förfrågan att få jobba med Ulf Dahlén och Thomas Ljungberg. Jag pratade med sportchefen hur han ställde sig med tanke på att jag hade skrivit på nytt kontrakt, men de var lyhörda och sa att den chansen bör du ta.
När Roger kom till HV71 var det ganska turbulent i föreningen eftersom laget hade åkt ut ur SM-slutspelet i kvartsfinal flera år i rad. Sejouren som assisterande tränare bröts i december när HV71 valde att plocka bort Dahlén och Roger från A-laget.
– Det var en ganska turbulent säsong, men en lärorik säsong på alla sätt och vis. Det gick inte som HV hade tänkt sig. I ett möte med HV fick jag förfrågan om jag var intresserad att ta över J 20 resten av säsongen och det var jag absolut.
Roger fick jobba med flera blivande SHL-stjärnor som Lawrence Pilut, Kevin Stenlund, Christoffer Thörngren och Kevin Fiala.
– Jag fick jobba med dem när de blommade ut. För mig som är ishockeyälskare är det ett av de bästa jobben du kan ha i en SHL-klubb. För min del var det aldrig något snack. Jag hade kunnat tagit ledigt och haft det lugnt och fint, men vi gjorde en härlig resa med de unga killarna och vann ett SM-guld.
Finalmotståndare var Färjestad där sonen Christoffer spelade.
Vilket lag höll frun på i finalen?– Inte mig i alla fall, det kan jag lova dig. Hon höll på de gröna då, svarar Roger med ett skratt.
Det var under sin tid i Timrå som Roger för första gången fick upp ögonen för Västervik i samband med att VIK spelade mot Sundsvall till kvalserien våren 2015.
– Vi var och tittade på några spelare, bland andra Dan Pettersson plus ytterligare någon spelare. Vi följde dem året efter i kvalserien och naturligtvis förra året. Det har blivit tre år där man har följt Västervik lite närmare
Efter sex framgångsrika säsonger med Mattias Karlin som tränare ska nu Roger Forsberg föra det arvet vidare. Det blir ingen lätt uppgift att axla.
– En jättetuff uppgift både för mig och laget. Man måste också, när pratar i de här termerna, titta på helheten. Jag tittar på hur vårt lagbygge ser ut. Jag tittar erfarenhetsmässigt på truppen. Vi har tappat fem tunga forwards, vi har ersatt med fem forwards som har blandad erfarenhet av det här. Vi har de andra lagen som rustar hårdare än vad de gjorde ifjol.
– Spelplanen är lite tuff totalt sett och vår utmaning blir att börja i den änden Västervik började i fjol med att vara lite underdogs och bygga därifrån. Det gäller att se möjligheterna där vi gör bra saker och det kan sluta med att vi har en framgångsrik säsong även i år. En framgång kan vara ett bra utvecklande spel med en sjunde plats. Tyvärr mäts det oftast i resultat och siffror. Det vet jag om och det vet killarna om, det är ingen hemlighet. Det är mycket som jag väger in när jag antar utmaningen
Roger har sagt att han vill föra vidare det som Mattias Karlin har byggt upp sin tid i klubben.
– Vi ska bygga på fart och vara offensiva med ett bra passningsspel. Framfört allt här hemma ska vi spela djupt ner på motståndarna. Odla en hemmaplansfördel. Att precis som förra året vinna kamperna, slå sin motståndare i duellerna.
Vid tre tillfällen förra säsongen var Roger i Plivit Trade Hallen som motståndaretränare med Timrå.
– Det var trevligt att komma hit och spela. Det var bra drag i hallen och utmaningen var tuff för eftersom vi visste att det var ett jättestarkt hemmalag. Däremot tror jag spelarna tyckte det var besvärligt. Det var jobbigt här av de skälen att det var bra drag i hallen där VIK fick med sig publiken samt var hemmastarka. De jobbade hårt och var oömma. Till slut blev det jobbigt för mig också när man insåg att VIK var bättre än oss. De vann för att de var bättre.
I sin roll som tränare vill Roger gärna att spelarna är med och tycker genom att ge dem ansvar, men han är inte rädd för att stämma i bäcken om det behövs.
– Jag känner att behöver man peka med hela handen och ta de besluten, så gör jag det, men jag vill gärna undvika detta. Jag vill gärna att det ska komma ifrån gruppen. Det är ändå spelarna som ska lysa. Det bästa är om man kan ta två-tre steg bakåt och skicka fram spelarna i rampljuset. Att man börjar i den änden, att ge dem mycket ansvar genom att lösa problem tillsammans med oss tränare. Någonstans på vägen måste man vara konsekvent och är man inte det så måste jag gå in och reglera genom att bli hårdare eller tydligare.
– Man måste våga vara lite prestigelös i det ledarskapet. Jag är det tills man når en viss gräns. Jag vill gärna ge spelarna chansen, men man måste hålla sig inom gränserna.
Hur gör man för allt hålla nöjda?– Det är i princip omöjligt. Det man kan göra är att vara rak och tydlig med dina besked. Framförallt prata med spelarna och ge dem besked när du pratat med dem. Sedan kommer inte han och jag vara överens, men det är den värld vi lever i. Allt hålla alla spelare nöjda är helt omöjligt.
Roger är nu inne på sin åttonde säsong på elitnivå, men han har fortfarande drivkraften kvar.
– Utmaningen i Timrå var att göra laget till ett lag på övre halvan samt vara med och utveckla de där tio-tolv förstaårsseniorerna som jag fick jobba med. Nu är utmaningen att etablera Västervik i Hockeyallsvenskan. Det är inte mitt självändamål att vi ska spela sista matchen i någon avgörande kvalmatch till SHL. Gör vi rätt saker så öppnas det möjligheter som kan innebära att vi spelar ett SHL-kval, absolut. Utmaningen är att få fäste här och låta föreningen växa. Det är en häftig utmaning att ställas inför de här prövningarna, men jag gillar det.
Hur mycket ishockey ser du och kan du koppla av?– Jag ser väldigt mycket ishockey. När det gäller allsvenskan blir det mera analytiskt med tanke på det kan vara lag som vi har framför oss. SHL blir det mera avspänt om det inte är Malmö eftersom grabben spelar där, då kan det bli lite pirrigt.
Vad gör när du kopplar av?– Umgås med familjen. Om man jag har möjlighet går jag gärna till fjällen och fiskar. Jag spelar gärna tennis och jag har fått upp ögonen för padel som är väldigt kul. På lördagarna kollar jag gärna på V75 och spelar bland annat ihop med Ulf Dahlén, men vi har inte blivit rika ännu, svarar Roger Forsberg, som är redo för att anta utmaningen att etablera Västerviks IK i Hockeyallsvenskan.