Året han skulle fylla 16 år gjorde Andreas Jonsson sin första säsong på 500-kubiks speedwaycykel. Året efter så slog han igenom på allvar och sedan dess har han varit en av svensk speedways toppförare.
Och genom åren så har han samlat på sig en diger meritlista. Sju individuella SM-guld, två gånger lagvärldsmästare och 2011 så slutade han tvåa i VM-serien.
Därutöver så har han ju fått fira lagguld i både Sverige och Polen.
Så meritlistan räcker mer än väl till för att han skulle kunna slänga upp släpskon på hyllan och vara nöjd med vad han presterat på speedwayovalerna.
Men 23 år efter steget upp på stor cykel så inleder Jonsson i helgen ännu en speedwaysäsong när den polska ligan startar. Inte för att han inte vet vad han skulle göra annars.
Utan för att:
– Det är jäkligt kul att köra speedway. Sporten är förbaskat rolig så att köra brinner jag för. Sen kör jag i högsta ligan i både Polen och Sverige och jag kommer vara med och kvala till GP-serien. Så det är ju hög standard på de tävlingar man kör, säger Jonsson när vi träffas i depån under det svenska landslagets träningsläger i polska Ostrow.
Ännu en vinter av förberedelser är gjorda. Något som många kan tycka blir svårare att hitta motivation och kraft till för varje år som går.
Jonsson menar däremot att just den biten inte är så svår.
– Det kommer lite på rutin. Sen är jag ju rätt välbehållen utan att behöva ladda för säsongen. Jag dricker ju knappt någon alkohol och äter rätt bra mat och sån har jag alltid varit. Så jag har inga problem med att jag går upp i vikt under vintern. Sen har jag ju tränat hela livet så grundfysiken finns ju där. Det svåra är när man åker på en skada numera. Då är det tufft att ta sig tillbaka, då får man verkligen gå in 110 procent för det. Men nu har det känts bra, jag har förberett mig bra den här vintern, säger han med ett leende.
Nu väntar ett halvår med ett ständigt farande mellan speedwayovalerna i Sverige och Polen. Även det något som sliter. Inte minst om man som Jonsson har en familj som får se betydligt mindre av honom under sommarhalvåret.
Därför menar han att det för honom är viktigt att umgås så mycket som möjligt med dem under vintern och göra alla de saker som inte går att göra när säsongen väl startat.
– Så man känner att man får ett mentalt lugn också. För det hör också till att man är tillfreds med situationen och har en stöttning hemifrån för det man håller på med. Min familj, sambo och barn och även mamma och pappa stöttar mig mycket. Så jag känner ju att jag har bra stöttning i ryggen. När jag är borta så sköter de ju allt och får ihop allt med barn som ska till skola och allt vad det är. Vi hjälps åt allihop och det är otroligt skönt när man är iväg att man aldrig behöver oroa sig.
Nu har han dragit ner på tävlandet de senaste åren. Har ingen plats i GP-serien och har inte kört i allsvenskan på ett antal säsonger.
Men i år så kan det komma att ändras. För i höstas skrev han på för VIP-speedway och kan där komma att få Dunteberget som hemmabana för första gången i karriären.
– Chansen finns. Men jag har inte planerat in någon tävling i allsvenskan än så vi får se hur det blir. Det beror lite på hur det känns, säger han med ett lite finurligt leende.
Nickar sen åt påståendet att han ofta kört bra på Dunterberget.
– Jag tycker det är en teknisk och rolig bana att åka på. Jag har ju inte varit någon startraket under min karriär. Det är ju det som varit mitt dilemma att jag inte varit så snabb från tejpen som en del andra är men ändå hållit en hög nivå. Då är det ju på såna banor, och på Dunteberget framför allt, som bjuder upp till bra speedway som jag känner att jag får ut mer av mig själv.
Om komma iväg från start inte varit hans starkaste sida så är omkörningar motsatsen. Jag får ett stort skratt som respons när jag berättar att en annan förare en gång sa till mig:
”Jonsson vill man inte ha bakom sig för han ger sig aldrig.”
– Då har man ju satt lite spår i en del i alla fall. Men det är just det här jagandet som gör att jag tycker speedway är så kul. Det är det som jag också känner har varit drivkraften som gjort att jag älskar den här sporten. Jag tycker det är så otroligt roligt. När man ligger bakom någon på en bana där det finns flera olika åkspår och man kan åka och bygga upp fart. Det finns liksom inget roligare. Det är extremt tillfredställande när man då lyckas ta sig om.
Men även om han tycker att Dunteberget är en fantastisk bana så dementerar han ryktet som säger att det skulle ha varit nära att han någon gång under karriären skulle ha blivit Piratförare.
– Det närmaste jag varit är att jag hade kontakt med Stefan Andersson Skill något år. Jag åkte i GP-serien då och Stefan erbjöd sig att hjälpa mig med flera tekniska saker som jag uppskattade väldigt mycket. Men det blev aldrig närmare än så. Det var aldrig så att de erbjöd mig en massa pengar eller att jag hade kontakt med någon annan i klubben.
Under karriären så har han kört för tre svenska klubbar i elitserien. Det blev nio säsonger Dackarna och en säsong i Eskilstuna Smederna innan han 2014 återvände till moderklubben Rospiggarna där han kört sedan dess.
– Jag kan säga att jag är väldigt nöjd med de säsonger jag haft i Rospiggarna och Dackarna. Jag har uppnått väldigt många mål i min karriär som jag är stolt över. Så även om jag kör i Rospiggarna nu så känns Målilla som en del av mig också. Jag känner väldigt varmt för klubb och klubbledning där och för Målilla som en liten by, säger han.
Så starkt att han unnar Dackarna ett guld sträcker sig dock inte känslorna. För guldet det tänker Jonsson se till att Rospiggarna tar hem.
– Jag hoppas det i alla fall. Det är målsättningen. Vi har ett skapligt lag. Nu har ju Micke Teunberg sagt upp sig från lagledarposten och Conny Ohlsson kommit in istället. Han känns väldigt motiverad och kommer in som en ny energikälla. Så det känns väldigt bra och det ska bli väldigt intressant att se hur den här säsongen ser ut. Jag går in i den med höga förväntningar.