I och med att Andreas Jonsson och Jonas Davidsson lämnade Dackarna får Fredrik Lindgren axla rollen som lagets mest erfarne förare. Något han tar med ro.
– Jag var äldst i mitt engelska lag (Wolverhampton) i fjol, så det är inget nytt för mig. Jag ska ta ett stort ansvar och stötta killarna när de behöver det, säger Lindgren.
Näst äldst i Dackarna är 23-årige dansken Patrick Hougaard.
Förutom Jonsson och Davidsson finns heller inte Linus Eklöf och Tai Woffinden kvar i truppen. Flera nya, unga nyförvärv har kommit in och skapar ett – på många sätt – nytt Dackarna.
– Det ser onekligen väldigt spännande ut. Vi har stor potential. Sedan kan det vara tufft för yngre förare att hålla en jämn nivå under en längre tid, så vi får se hur det går. Det kommer hur som helst att bli roliga matcher när vi kör, säger Lindgren.
Dackarna har nästan alltid som mål att ta SM-guld, vad är en rimlig målsättning i år?
– Det har varit klubben som varje säsong gått ut hårt med att vi ska gå till final. Vi förare har alltid vetat att det ska bli svårt, även om vi självklart gått stenhårt gör guldet. I år är det extra svårt att veta om vi blir fågel eller fisk. Det viktigaste är ändå att vi når slutspelet. Det är vårt huvudmål och sedan gäller det att vara bäst när det gäller. Kolla bara på mitt favoritlag i hockey, Örebro. Det får gärna bli något sådant för oss också.
Fredrik Lindgren har varit bofast i VM-serien sedan 2008. Han har ännu inte nosat om VM-medaljer på allvar och har en sjundeplats, från i fjol, som bästa slutplacering.
– Det har varit svårare än jag trodde att nå den yppersta toppen. Det är små marginaler som avgör och man måste ge en eloge till förare som Gollob och Hancock som alltid är med där uppe och ofta klarar sig ur kritiska lägen och når semifinal, säger Fredrik.
Du är höjt ribban inför årets VM-säsong i alla fall.
– Ja, en placering bland de fem främsta siktar jag på, det är fullt möjligt. Jag vann min första deltävling 2012 och tar små steg hela tiden. VM-serien är som ett maratonlopp och det gäller att inte falla ihop i för många deltävlingar. Även om jag missade semifinal i Nya Zeeland finns det positiva saker att ta med sig därifrån.