En knapp premiärseger i Norrköping på en visserligen svårkörd bana, en planenlig demolering av ett uddlöst Rospiggarna och tydligt frånåkta av Smederna. Där är Västervik Speedways inledning på säsongen. Den kommer inte med en tydlig doft av guld.
Om vi bryter ner det på individnivå:
Bartosz Smektala formsvag och petad. Max Fricke har inte hittat rätt och Robert Lambert imponerade inte på sin gamla hemmaoval. Lägg till att Luke Beckers försök som ordinarie inte gick vägen och att Anton Karlsson har det tufft. Om man letar kan man hitta alla möjliga problem hos Västervik redan nu. Men det vore att vara orättvis: Lambert har kört riktigt bra föregående matcher, Becker likaså och både Jacob Thorssell och Mads Hansen har inlett förtroendeingivande.
Men, som Morgan Andersson själv säger, formen är inte hundra rakt igenom.
Frågan är vad det är värt? Jag tänker att det kan vara en förklädd välsignelse. Västervik har tidigare mer eller mindre utnämnts till mästare på våren efter att ha gått fram som en slåttermaskin under första halvan av säsongen. Nu får man bena i problem, testa konkurrensen, stresstesta gruppen redan tidigt. Vilka klarar av att vrida om formkurvan? Vilka hinner inte få ordning på grejerna i tid? Nu hinner man – tvingas man – ta tag i de frågorna och således ha dem besvarade när hösten träder in.
Flashiga sviter och förkrossande siffror är såklart aldrig fel. Men i slutändan handlar det om att vara bäst när det krävs och att vinna rätt matcher snarare än flest.