Jag följde med min lillasyster Sara till Ånestadstallet i Linköping en gång när jag gick på högstadiet. Jag har även suttit på en islandshäst vid ett tillfälle. Det var min erfarenhet innan det var dags för eldprovet hos Västerviksorterns Ryttarförening.
Ridskoleläraren och före detta landslagsryttaren, Peter Ottosson, såg till att jag fick låna ridbyxor, skor, ett par rejält tajta shortchaps (ser ut som ben-delen på ett par stövlar), hjälm och skyddsväst. Sen gick vi till stallet.
Där stod hon ensam och väntade då alla de andra 63 hästarna var ute i hagarna. Så fin och ståtlig i sin bruna dräkt.
15-åriga Fazett är en populär ridskolehäst och en av de snällaste, vilket jag var tacksam över.
Peter borstade henne och satte på benskydd för att skydda senorna, vilket är extra viktigt när man hoppar. Sadeln och den blå vojlocken (sadelskyddet) lades på långt fram och drogs bak medhårs för att det inte skulle bli obekvämt för Fazett. Däremot protesterades det lite när sadelgjorden spändes fast under magen.
Efter det tog jag över. Med min högra hand under Fazetts haka och vänstra i tygeländen gick jag bredvid hennes framben när vi gick mot manegen.
För Fazett var det nog en vanlig promenad som gick på rutin. För mig kändes det som att jag var på väg mot Colosseum för gladiatorspel.
Vi ställde upp oss på medellinjen med ansiktet mot läktaren. Det var dags att sitta upp. För att underlätta för hästen kan man använda sig av en pall, annars sätter man vänster fot i vänster stigbygel, tar tag i ryggen/manen, drar sig försiktigt upp och lägger över höger ben. Jag provade båda sätten.
Med Fazetts 165 centimeter i mankhöjd var det en bra bit ner till marken. Jag fattade tyglarna med tummarna pekandes uppåt, tryckte lite försiktigt med hälarna och Fazett började gå, eller skritta som det egentligen heter.
Än så länge: inga problem.
Colosseum hade förvandlats till den amerikanska öknen. Jag kände mig tuffare än Clint Eastwood och var rejält sugen på att dra av en vilda västern-vissling, men så var det dags för trav.
Lätt trav är betydligt skönare än kort trav. Vid lätt trav följer man med i hästens rytm och sitter ner i sadeln vid vartannat steg. Vid kort trav sitter man ner och guppar vid varje steg hästen tar och man får kämpa för att inte ramla av, enligt mig. Efter ett tag hade jag någorlunda koll på det lätta travet och var redo att galoppera.
Det gick ruskigt fort och Fazett var pigg. Då jag drog i tyglarna och bad henne att stanna lyssnade hon inte. Hon var på hugget och ville springa av sig. Det var med skräckblandad förtjusning som jag njöt av adrenalinkicken samtidigt som mina lår började vika sig av mjölksyra. Till slut stannade hon och lät mig vila lite.
Dags att hoppa.
Vi började med att trava över 30 centimeter låga hinder för att avsluta med ett 60-centimetershinder. Bara att leda hästen in på rätt väg över hindren var svårt. Ett par gånger vek Fazett av och sprang bredvid istället.
Vi hoppade ett antal gånger och jag klappade om Fazett och kände mig lika lycklig varje gång vi var felfria, trots förmodligen löjligt låga hinder.
Helt plötsligt började Fazett galoppera över hindren och kom för nära det höga hindret, vilket resulterade i en inbromsning och sen ett ordentligt skutt över.
Det blev för avancerat för min oerfarenhet så jag gav mig ofrivilligt iväg på en rejäl flygtur. Jag landade hårt på höger sida och stjärnorna blinkade framför ögonen, men jag var okej. En stukad hand jämfört med en bruten nacke tar jag alla dagar i veckan.
Efter att ha suttit och återhämtat mig i ett par minuter satte jag mig i sadeln igen. Vi hoppade inget mer, men såg till att jag och Fazett fick en bra avslutning tillsammans.
Jag tyckte lite synd om henne som antagligen var helt förvirrad av alla olika signaler nybörjaren på hennes rygg omedvetet gav henne hela tiden.
– Egentligen lär man sig rida i en hel termin först innan man börjar hoppa, förklarade Peter och gav mig ordentligt med beröm.
– Du hade en bra balans, en bra grundsits, var följsam, orädd och hade lätt för att ta instruktioner. Du är vuxen och har i stort sett aldrig ridit förut, och då är det inte helt enkelt. Men alla, oavsett ålder, är välkomna. Ridning är även bra för personer med funktionshinder, då det ger både balans och bålstabilitet.
Jag hade varit nervös innan passet och det som var min största farhåga hände. Men trots fallet gick jag därifrån med ett leende på läpparna. Det är otroligt vad 600 kilo muskler kan göra, och det är nästan ännu mer imponerande vad ryttarna kan göra. Samspelet betyder allt i ridsport, och hästhoppning är riktigt svårt. Det vet jag numera av egen erfarenhet.