Johan Liliequist får en kick av att prestera på gränsen av vad han klarar av.
Medan vi ”vanliga” motionärer är mer än nöjda med att slutföra en svensk klassiker, eller en meckig, svettig, tuff och väldigt lång halvmara så tänker 51-årige Johan Liliequist några snäpp både längre och högre, nämligen 17 mil och 10 000 höjdmeter.
Johan har lyckats med löpardrömmen att ta sig till loppet uppe på Mont Blanc, bergskedjan med sina modiga 4 800 meter.
UTMB är en serie lopp som sker under en veckas tid med Chamonix som centrum. Det finns sju olika distanser, allt från 15 kilometer till 171 kilometer.
Man ska ha i bakhuvudet att detta är alpmiljö, det vill säga det kryddas med ansenliga höjdmetrar och anses som ett av världens tuffaste lopp. Bland de 2 500 startande bryter cirka 35–40 procent loppet av olika anledningar. Loppet är inne på sitt 20:e år, där man som löpare springer genom tre länder; Frankrike, Italien och Schweiz.
Till UTMB anmäler man sig inte som till andra lopp, utan man kvalar först in med minst ett långlopp för att visa att man klarar distansen.
Först och främst måste man ha seedat sig genom att fullfölja godkända UTMB World series-lopp och på så sätt skaffa sig stenar, så kallade running stones. Olika långa och hårda lopp ger olika många stenar.
En del reser jorden runt för att delta i dessa lopp för att skaffa sig running stones. I Sverige är det bara Kullamannen som ger running stones.
Varje sten utgör en lott och när du har fått ihop ett visst antal stenar kan du anmäla dig till UTMB-lotteriet.
Johan hade sju stenar, det vill säga sju lotter, och vann en plats. Och en skopa tur förmodar man då, för av de som har stenar i utlottningen är det ungefär 50–60 procent som får en plats.
Hur kommer man ens på en sådan här ide?
– UTMB är ett ikoniskt lopp och en dröm för många traillöpare över hela världen. Rent personligt är det inte så lätt att svara på varför man håller på med sånt här. Alla har väl sina skäl. För min egen del är det nog mest kicken att prestera på gränsen till vad man klarar av, att balansera på sin yttersta fysiska och psykiska gräns, oskyddad för väder och vind. Under UTMB får man räkna med att kunna utsättas för både hetta och pulsa i snö. Det finns något som tilltalar mig i detta, att utmana elementen och sig själv, säger Johan.
UTMB är mestadels på vandringsled av varierande teknisk svårighetsgrad. Banan går både på lågalpin och högalpin terräng med några snötäckta bergspass på nästan 2 600 meters höjd. Där uppe är man mycket oskyddad.
Banan är förstås brutalt kuperad med totalt dryga 10 000 höjdmeter som ska bestigas. Så sammanfattningsvis kan man nog säga berg, berg och åter berg. När det gäller väder kan det vara högsommar där nere och vinter där uppe. Man måste vara förberedd på båda delarna.
Med sig på löpningen får man ha en packning på tre kilo i ryggsäcken. Obligatoriskt är en mugg, två pannlampor, en mobiltelefon, ett elastiskt självhäftande bandage och en filt som ska bäras i ryggsäcken under hela loppet. I väskan behöver man också förstås grejer efter eget tycke och smak.
Johan stoppar med ett par, tre snickers, och några kolhydratgels, inte så mycket mer för att undvika mer vikt än vad nöden kräver. Efter åtta mil, i Courmayer, har han en dropbag med ett extra batteripack där han fyller på med mer energi och byter strumpor.
Den högsta punkten under loppet är Col des Pyramides Calcaires med sina 2 565 meter över havet. Här har löparna den lägsta syrehalten i blodet, som sjunker till 73 procent.
Är en låg syrehalt farlig och kan man träna sig till att ha en låg syrehalt/klara av en låg syrehalt med höghöjdsträning?
– Nej jag är inte alls orolig för detta. Passagerna på hög höjd varar inte så länge och därför utgör det inte något stort hinder. Det är förstås en del av utmaningen, det där med syrehalten. Acklimatiseringen på hög höjd får jag nöja mig med att få genom att träna uppför jämtländska 1 100 meters toppar i sommar, menar Johan.
Deltagare i 2018 års UTMB nära Chamonix i de franska Alperna.
Att få till all mängdträning är en stor del av utmaningen och Johan löptränar nästan varje dag året runt. Utifall kroppen är skadad eller behöver vila från löpningen så cyklas det en del på landsvägsracer eller virtuellt, runt 20–30 mil i veckan.
– Kortare perioder går jag på gym men det är ju så tråkigt. Tricket är att undvika att bli skadad, därför är jag noggrann med att fokusera på regelbunden lågintensiv träning med fokus på uthållighet. Träningsmängden brukar jag hålla till max tio mils löpning per vecka. Blir det mer än så har jag märkt att skaderisken ökar, säger han.
Tio mils löpning slukar mycket tid som tas från familj och jobb. Johan berättar att träningstiden är ungefär mellan 7–10 timmar i veckan, enstaka veckor över 14 timmar. För Johan är inte träning och jobb i konflikt, tvärtom, han gör bättre ifrån sig på jobbet om han tränar och tävlar. Allt handlar om prioriteringar och planering, och han får helt enkelt träna när det går. Tidiga morgonpass eller ibland sena kvällspass.
– Sen skulle jag aldrig kunna eller vilja driva igenom sånt här utan en förstående fru.
– När det gäller såna här lopp är jag en glad amatör med begränsad erfarenhet. Jag har sprungit fem 100 miles-lopp; Kullamannen x 3, Black River Run och The Gax 100. Så jag vet ju hur distansen känns iallafall.
Allt verkar därmed ordnat och klart, läkarundersökningen för koll om han är frisk för att springa, försäkringen för eventuell helikopterevakuering är betald och träningen fortgår enligt plan. Den 1 september går Johan Liliequists start i Chamonix.
En av många vyer under ultramarathonloppet uppför Mont Blanc.