Nej, jag springer inte drygt två mil i för mig högt tempo en vanlig dag. Och ja, jag hade ett tidsmål och en taktik. Klart jag ville prestera. Men jag har under det senaste året aktivt försökt att komma bort ifrån att i vardagen prestera eller snarare mäta mitt självvärde utefter prestation. Som uppvuxen i idrotten och med ett yrke där allt mäts har det inte varit det enklaste men jag upplever det som att jag kommit en jättelång bit på vägen.
Mitt fokus har flyttats till att istället handla om utförandet, konsekvensen. Att alltid göra det. Inte alltid på topp – men alltid enligt rutin. Fatta fler kloka beslut än okloka, små investeringar över tid som i det långa loppet gör mig och de runt mig gott. Jag hör att jag låter som en vandrande självhjälpsbok men till mitt försvar – för det krävs ett, känner jag – har allt det här skett inom mig och inte för allmän beskådan på sociala medier.
Syrlig cyniker eller inte – jobbet har gjorts. Jag stod på startlinjen i Göteborg och var taggad men lugn. Loppet må ha arrangerats i lördags men det avgjordes under de föregående månaderna. Jag visste att min form var god och mitt mål låg någonstans runt 1:35. En bra dag ner mot 1:32, en sämre upp mot 1:40. Det var inte jätteviktigt var i spannet jag hamnade utan det viktiga var – precis som under alla träningspass längs vägen – att det genomfördes med kontroll.
Hur hamnade jag då här och varför denna skiftning i mentalitet? Jag insåg att energi inte är en aldrig sinande brunn, att det inte gick att gå och ta ett "organiserat lut" så fort jag var lite trött och – det är här den lilla ålderskrisen kommer in – att jag inte direkt blir yngre. Jag blev förälder för snart tre år sedan och då var min energi och min tid inte min egna längre. Någon annan begärde, krävde, hade rätt till den.
Återigen – en klassiker. Pappan som kom i form för sina barns skull. Pluslåst på Aftonbladet.
Så simpelt var det faktiskt. Med föräldraskapet kom en vardag som ställde högre krav på struktur, planering och rutin. Det var såklart en omställning som tog lång tid men det har gjort mig otroligt gott. Jag sover mycket mer nu än innan jag blev pappa just för att jag numera tänker framåt på ett helt annat sätt. Jag har blivit mycket av det jag ofta raljerat kring men det känns okej. Alternativet hade varit klart sämre.
Men det här skulle ju handla om Göteborgsvarvet. Ja, men just varvet var inte så upphaussat för mig. Det var mer ett kvitto på att jag längs vägen fattat tillräckligt många sunda beslut för att klara av det.
Det gick. Värmen var en skruvboll jag inte hade räknat med och jag insåg redan vid Älvsborgsbron att jag skulle behöva sikta in mig på 1:40 snarare än 1:30 för att inte bli en av dem som stupade i värmen. Runt kvart i tre spurtade jag in på 1:39:32. Jag räknar med att putsa den nästa år bara genom att veta vad som väntar.
Nu ser jag fram emot att gå från långa tröskande gnetpass till snabba intervaller i förberedelserna för Västervik City Run. Målet där är under 25:30 men ni vet ju vid det här laget att det är vägen dit och de vardagliga fördelar den ger som är det väsentliga.
Måndag vecka 28 kanske min metamorfos till ärtig hurtbulle är komplett?