Lena Göransson framför huset i Tofvehult.
Lena växte upp utanför Göteborg. På gymnasiet i Stenungssund träffade hon sin man Peter Göransson som hon har tre barn tillsammans med.
Efter skoltiden jobbade Lena som fotomodell världen över i tolv år innan flyttlasset gick från Göteborg till Tofvehult utanför Gunnebo 1997.
– Min farmor är född i det här huset och min gammelmorfar var med och byggde vattenkraftsverket här bredvid. Våra barn är sjunde generationen som har gått på Lilla Byskolan i Västrum, berättar Lena och fortsätter:
– Innan vi flyttade hit började vi prenumerera på Västerviks-Tidningen för att få koll på vad som hände i trakten. Vi kände ingen här då. När vi skulle starta Tofvehults kafé pingsthelgen 1999 skrev VT en artikel om oss och det spred sig tydligen som en löpeld.
Lenas farmor är född och uppvuxen i huset, vilket Lena tycker känns extra härligt att få föra vidare ett arv.
Lena hoppades att det skulle komma åtminstone 30 personer när de slog upp dörrarna. Det dök upp 1 300 besökare.
– Vi fick åka på loppis och införskaffa mer porslin. Efter det kom det cirka 700-800 människor om dagen och helt plötsligt var vi sju anställda. Vi hade tänkt att vara ett sommarkafé som var öppet på helgerna från början, men vi fick öppna fler dagar under längre perioder. Det var helt galet, minns hon medan en av hundarna ger henne en blöt puss.
Familjen Göranssons två hundar är väldigt nyfikna och kärvänliga och skänker Lena mycket glädje.
Varför tror du att det blev så populärt?
– Det ligger ganska behagligt för en utflykt och hela tiden fångade vi upp önskemål som fanns från våra gäster och försökte infria dem. Det uppskattades.
Hönsen ser till att det ofta finns färska ägg till frukosten.
20 år senare, 2019, lades kaféverksamheten ner. Lena hade utvecklat allergi mot att andas in mjöl, gått in i väggen och dessutom hade barnen flyttat ut. Det var dags för en förändring.
Fick ni några reaktioner på att ni skulle stänga?
– Jättemånga. Tyvärr var det väldigt många negativa kommenterar där folk inte alls förstod hur vi kunde göra så mot dem.
Lena ville behålla den fina kontakten med människor så hon utbildade sig i graceful living och började fokusera på konferens-, kurs- och boendeverksamhet istället.
Djuren är en stor del av familjen. På Tofvehult finns både hundar, getter, höns, kaniner och marsvin.
– När jag var tio, elva år tränade jag Judo och det liknar yogan ganska mycket med kroppsnära övningar och stretching. När jag reste runt som modell utövade jag yoga, sen var det gravidyoga, mamma-barn-yoga och även skrattyoga. Yogan har följt med mig hela tiden och var något jag ville utveckla.
Vad är det som är så bra med yoga?
– Spring och flås är inget för mig, däremot kan jag promenera hur långt som helst. Är det lugnt kan man hålla på länge. Det är ingen tävling och man ska inte slå knut på sig själv utan alla gör det utifrån sin egen förmåga. Syftet är att lära sig att andas, att andas med magen och inte bara med bröstet. Andningen är A och O här i livet. Vi föds med ett andetag och det är det sista vi tar innan vi dör. Det finns 105-åringar som utövar yoga.
Ute på terassen bland blommor, päronträd och vindruvsrankor sitter gärna både Lena och gäster för att läsa en bok, dricka en kopp te eller bara blunda, lyssna och andas.
Att stanna upp och vara närvarande är viktigt för Lena. Därför har hon certifierat Tofvehult som en läkande och hållbar miljö att hålla kurser i.
Den här fredagen var det tänkt att flera kvinnor skulle samlas för "en helg för själen; intuition och andlighet". Men det är framflyttat till september.
Vad innebär det konceptet?
– Jag tror att vi alla är födda med en gåva eller en uppgift och det här är ett sätt att få tid att söka och gå inåt i våra egna tankar.
Växthuset är ett krypin där Lena trivs och dit hon bjuder sina gäster och kursdeltagare för att komma och skörda.
Vad gör man på den här träffen?
– Vi umgås, skapar tillsammans och utforskar vår längtan. Man kan promenera, plocka svamp, skörda i växthuset, duka vackert, laga mat, gå till sjön, läsa en bok, meditera eller köra yoga eller chi gong för att öppna upp våra flöden. Allt är frivilligt. Det enda som är schemalagt är måltiderna. Allt handlar om wellbeing, att må bra i oss själva.
I bastun vid bäcken spenderas mycket tid, både under och utanför kurserna.
Hur kommer det sig att det endast är för kvinnor?
– Det finns redan så mycket för bara män och de har ofta ett inbyggt motstånd mot att samtala medan kvinnor ofta har en längtan efter det. Det händer något magiskt när kvinnor sitter ner och öppnar upp sig, speciellt om de inte känner varandra sen tidigare. Det blir väldigt vackra och omvälvande möten där man lyssnar och lämnar plats för varandra, berättar Lena.
Hennes man Peter har haft "samtal vid lägerelden", vilket är motsvarigheten för män. De har även skapat helger för par.
– Man behöver komma bort från stressen och få lugn och ro ute i naturen ibland. Folk blir kära i livet här och det är det som är målet, säger Lena Göransson och tar ett djupt andetag, blundar och njuter av fågelsången i trädgården på Tofvehult.
Hundarna tar sig också gärna ett dopp nere vid badplatsen.