Westervik IBK:s herrar är hemmahörande i division 3.
Damerna?
I division 2.
Båda lagen är alltså väldigt långt ifrån det som får kallas toppen. Men det finns ett "men".
För talanger tycks det inte varit någon brist på i klubben. Även om de flesta, historisk sett, lämnat Västervik och WIBK för nya utmaningar redan vid en tidig ålder.
Som Charlie Åström (nu i Linköping IBK). Som Moa Jakobsson (nu i Jönköping IK). Som Gustav Johansson (också i JIK).
Och inte minst som 18-årige supertalangen Samuel Algman Folkesson.
Spelare som redan nu har nått toppen, i form av SSL-spel, i sina respektive lag.
– Kanske är det frukterna som skördas av att WIBK var i division 1 och nära allsvenskan för ett par år sedan. Jag kommer själv ihåg när jag var liten och hade Christan Klinthorp och Peter Hirschmann som förebilder. Och det var jag nog inte ensam om, resonerar Samuel.
Vi träffas i alla fall vid Ludvigborgsskolan där han står med innebandyklubban i högsta hugg.
Gick du här när du var yngre?, frågar jag instinktivt.
– Nej, faktiskt inte. Jag gick på Ellen Key när jag bodde i Västervik. Så jag är också rätt vilsen här inne, skrattar Samuel, som för stunden bytt innebandyn mot att vara ledare för ett Småländskt fotbollsläger.
– Det är faktiskt skönt att få variera med lite jobb och annan träning nu när jag har lov från skolan, tillägger han.
Till vardags pluggar Samuel på innebandygymnasiet i Växjö. En normal vecka där innebär fem-sex innebandypass samt en eller två matcher på det.
Men nu under sommaren blir det som sagt något lugnare.
– Tanken är att vara hemma i Västervik under hela sommarlovet. Så jag har fått massor olika scheman om vad jag ska göra varje dag... fast lika mycket innebandy blir det så klart inte. Då lär det nog nästan bli mer tid där inne, säger vänsterforwarden Samuel, och pekar på Actic-gymmet vid Sporthallen.
– När det var 30 grader varmt här tidigare kanske man inte var supersugen. Eller snarare – jag var inte alls sugen egentligen. Man får helt enkelt se det som att belöningen kommer senare. Och det försöker jag göra. För jag vill försöka fortsätta uppnå det jag har drömt om, säger Samuel samlat.
Och sett utifrån så är Samuel faktiskt mitt uppe i den där drömmen han nämner gång på gång.
Sedan flytten till Växjö har utvecklingen på innebandyplanen varit rent av explosionsartad.
Under den senaste säsongen gjorde han fyra matcher för slutspels- och topplaget Växjö Vipers, hann dessutom med att vinna U-lagets poängliga i division 1 – och blev uttagen till U19-landslaget som ett brev på posten.
– Jag trodde absolut inte att jag skulle ha kommit så här långt så pass tidigt. Alltså verkligen inte. Visst att man alltid har haft de här målen och drömmarna i bakhuvudet. Som det här med U19-landslaget, det har länge varit ett av de största delmålen för mig. Och plötsligt, både är och känns, allt verkligt. Så nu är en bit av drömmen ifylld i alla fall.
Det kan låta som att allt bara går Samuel Algman Folkessons väg. Att framgångarna bara avlöser varandra.
Och det kanske dem gör.
Men så har det inte alltid varit. Utan många modiga och tuffa val på vägen är Samuel medveten om att vardagen med största sannolikhet sett helt annorlunda ut.
– Egentligen började nog allt med flytten. Jag var 16 år och behövde ta ett beslut. Behålla tryggheten här hemma eller flytta till en ny stad där jag inte kände någon. Jag var inte alls säker. Men innerst inne lockade innebandyn så pass mycket. Det förstod nog mina föräldrar också, så de pushade mig lite, och det är jag väldigt glad över. När mamma sa "Det är bara att testa. Om det inte känns bra där kan du ju alltid komma hem direkt. Värre än så är det inte", tog jag beslutet. För innebandymässigt kände jag inte att jag kunde utvecklas så mycket mer i Västervik. Att säga att det var nu eller aldrig låter kanske drastiskt, men det var verkligen så det var.
Han fortsätter:
– Så även om det var nervöst innan har allt blivit bättre än jag ens kunde tänka mig innan. Skolan sköter jag och hemmet sköter jag också.
Hur bor du?– Första året i ettan bodde jag på internat med flera andra. Nu till tvåan bytte jag dock och flyttade in som inneboende i en slags källare. Och till trean kommer jag att flytta till en egen lägenhet. Så det har väl varit som ett trappsteg uppåt hela vägen, ler han.
Den största motgången hittills hittas däremot inte utanför planen.
– Bara för knappt två år sedan blev jag inte uttagen i Smålandslaget. Trots att jag var med på alla uttagningar och gav allt så blev jag inte uttagen av tränarna. Då tänkte jag bara: "Vad gör jag nu?". Det är kört.
Men då kom Samuels mamma återigen med ett klokt råd.
– Hon sa bara åt mig att knyta näven och komma igen. Något som jag också gjorde. Båda mina föräldrar har spelat innebandy på ganska hög nivå tidigare och vet väl på något sätt vad som krävs. I vilket fall känner jag att det är en ganska häftig resa. Att ett och ett halvt år senare komma med i U19-landslaget när jag inte ens platsade i Smålandslaget först.
Kan du känna "haha, där fick ni" ibland?– Det kan jag absolut göra. Mitt kanske bästa innebandyminne är från en match förra säsongen där vi i Växjö mötte Jönköping, som tränas av Smålandslagets tränare. Med en minut och tolv sekunder kvar låg vi under med 0–3 och matchen var egentligen över. Då gjorde vi först 1–3, sedan 2–3, innan jag kvitterade till 3–3 med nio sekunder kvar. Och 52 sekunder in på övertiden smällde jag in 4–3 så att vi gick till slutspel och inte dem. Då knöt jag också näven rejält kan jag säga.
Till sist kommer vi logiskt nog in på framtiden. Då märks det tydligt att Samuel fortfarande har fötterna på jorden.
– Nästa stora mål är att få spela U19-VM i Kanada med landslaget 2019. Men innan det återstår sju eller åtta läger. Även om jag inte skulle bli uttagen till nästa läger så är det inte över. Då är det bara att försöka trumma på istället.
Fast den "risken" är inte så stor. I truppen, som för tillfället, består av 30 utespelare och fyra målvakter har tidernas största innebandytalang från Västervik en tillsynes fast plats.
– Jag tror att jag har goda chanser. På det förbundskaptenen har sagt till mig låter det i alla fall som det. Sedan är det tio namn som ska bort och jag slåss trots allt om en av de mest offensiva platserna. Så det är fortsatt bara ett steg i taget, avslutar Samuel.