Ni som läser sportsidorna har kunnat följa min uppladdning inför årets upplaga av tävlingen i Västervik. Med ett skräddarsytt träningsprogram av löpargurun Lars Jörbrink var målet att straffa förra årets tid på 32,55 minuter.
Sedan i slutet av mars har jag tränat tre eller fyra gånger i veckan efter ett varierat schema: intervaller, backträning, distanspass och lätta pass. Det har känts bra mest hela tiden, även om jag varit lite sliten de senaste veckorna. En avkopplande semestervecka på Kreta i juni bidrog också till att jag var osäker på formen.
Lars hade varnat mig för att springa för fort i början, ett misstag många gör. "Ta det lungt, dras inte med, hitta ditt eget tempo", löd uppmaningen.
Ändå gjorde jag – tvärt om.
Första kilometern gick under fem minuter, vilket är mycket snabbt för mig. Men det kändes bra och jag tyckte det var skönt med lite margninal för resten av loppet. För att klara målet skulle jag hålla en kilometertid på cirka 5,19.
Men antagligen brände jag mig bästa krut redan där. Andra kilometern, som i och för sig var lite uppför, tog nästan 5,40. Inte minst mentalt kändes det jobbigt. Tillbaka vid Fiskaretorget var jag riktigt trött, och vid vätskekontrollen efter fyra kilometer tog jag en mugg och gick några meter.
Resten av loppet fick jag kämpa och slita. I mål sprang jag – jo, jag spurtade faktiskt lite – till slut på 34,47. Nästan två minuter sämre än förra året, trots all träning. Suck!
Sett till tiden blev loppet förstås ett misslyckande. Men jag försöker tänka på hur det gått om jag INTE hade tränat. Det har också varit kul att följa programmet och att få tips från en duktig löpare som Lars. Jag har lärt mig mycket.
Jag kommer igen nästa år, var så säkra. Tack för alla hejarop under loppet i går, de stärkte mig. Stort tack också till Lars, förstås!