De senaste säsongerna har mycket kring VFF handlat om målskyttet. Dessvärre inte att de gjort så många, utan tvärtom. Det har saknats en killer instinct och någon som slutför anfallen utan pardon.
Det problemet finns inte längre. Laget har genom de två klass-anfallarna Artur Sejdini och Faiz Benatallah inte bara fått in två forwards som gör mål med regelbundenhet. De har fått in två forwards som inger respekt och utgör ett hot varje gång de får bollen i närheten av offensivt straffområde.
På pappret är VFF:s lag så gott som komplett nu. De besitter ett gediget mittlås i Fredrik Lindhe och Johan Lundin (de hyllas ofta men det är med all rätt), de har hittat en perfekt roll för spelskicklige men inte lika snabbe Magnus Eriksson, de har kreativitet på kanterna. Det enda som till viss del kan vara ett frågetecken är Niclas Bengtson i målet men han har visat sig hålla klassen hittills – och med det försvaret blir uppgiften skonsammare.
I fredags gjorde laget sju mål mot Höreda. Gästerna var förvisso nästjumbo och motivationen tröt efter att Benatallah lattjat in tre i första halvlek men den svansföringen och säkerhet VFF spelar med bådar gott. De agerade som ett topplag där ute. Efter två inledande kryss har VFF nu vunnit fem raka matcher och efter sju rundor toppar laget tabellen, tre poäng före Gullringen. Målskillnaden? 27–5.
IFK Västervik får vänta på att titulera sig som bäst i stan – VFF verkar inte vilja lämna den tronen lättvindigt.
Det är lätt att rikta beröm till Ergest Fasko med stab i det här läget – och det ska de givetvis ha. Mina tankar går dock till Magnus Fält, han som tränade VFF innan Fasko. Han skrek sig hes (typ) efter en striker – som aldrig kom. Nu har två anlänt och VFF flyger högt.
För att återvända till ursprungsfrågan: hur långt räcker det? Jag tror att i år är året VFF slutligen tar klivet upp. Förutsatt att de får behålla spelarna (det kommer ju en sommar osv). De har kommit långt på kort tid och de kommer bara att bli bättre.