En slagning på "Jennifer Ilhammar" i VT:s artikelarkiv ger träffar så långt bak som våren 2013. Då gjorde hon mål för Tjusts flicklag. Ett knappt år senare, i mars 2014, avgjorde hon för Tjust i en träningsmatch borta mot Kenty. Trots att hon tog studenten för bara några veckor sedan är det en erfaren 19-åring som möter VT-sporten en solig sommardag i Gamleby.

– Ja, jag har ju varit med ett tag. Jag tror att jag gick i sjuan när jag började komma upp i a-laget, säger Jennifer Ilhammar.

Sedan den bortamatchen mot Kenty har mycket hänt i Ilhammars fotbollskarriär. Hon är den senaste vinnaren av Diamantbollen som tilldelas kommunens bästa kvinnliga fotbollsspelare, hon är lagkapten i det Tjust IF som under våren tagit stora kliv mot ett efterlängtad division två-avancemang och hon har sedan 2015 noterats för 48 mål i seriespelet för Tjust. Och hon är, som sagt, bara 19 år hittills.

Artikelbild

| Jennifer Ilhammar har redan tangerat fjolårssäsongens målnotering på 15 fullträffar.

– Jag känner mig inte erfaren i laget, men inte heller ung. Jag är ju lagkapten och försöker hjälpa alla att prestera sitt bästa och försöker peppa alla. Så jag hörs säkert, säger hon med ett skratt.

Vi börjar i nutid. Med en match mindre än serieledande Öis/Vista kan Tjust, vid seger mot Forserum på söndag, avancera upp till serieledning efter halva säsongen. Laget har successivt blivit bättre och det finns gott om potential i laget, enligt Ilhammar.

– Oh, ja. Vi har många bra spelare men vår starkaste egenskap är sammanhållningen. Vi har verkligen en bra grupp där alla är med och bidrar oavsett om man är skadad, på bänken eller startar. Alla känner sig viktiga, det har ledarna "Knatten" (Rolf Landin) och "Jocke" (Joakim Krüger) gjort jättebra. Vi har kul ihop.

Majoriteten av Tjust-truppen är i Jennifers ålder, runt 20. Bakom dem är en stor talang på väg fram.

Artikelbild

| Landslaget är ett långsiktigt mål för Jennifer Ilhammar.

– Titta på Gabriella Krüger, som är femton och redan en startspelare för oss. Hon kan bli riktigt bra. Vi är ett ungt lag men det finns bredd, vi klarar skador på ett bättre sätt än ifjol (då blev Tjust fyra).

Med studenten avklarad och nästa steg för dörren är kommande höstsäsong viktig för Tjust – och för Jennifer Ilhammar. Hon har ambitioner med sin fotboll men vet inte ännu vilken väg hon ska välja.

– Går vi upp till division två kan jag inte lämna Tjust, då behövs jag här. Men går vi inte upp...då kan jag nog inte vara kvar. Då måste jag vidare för att utvecklas. Det optimala vore kanske om vi kvalade oss upp, då skulle vi få känna på division två-motstånd i kvalet så vi får ett hum om hur de lagen är.

Hon berättar att hon varit i kontakt med andra klubbar inför innevarande säsong men att det inte var aktuellt att byta. Däremot skulle hon på provträning hos Vimmerby IF, som spelar i division ett.

– Jag åkte på influensan då och missade träningarna. Det var synd för jag ville mäta mig och se hur jag står mot division ett-spelare.

För tre år sedan, i början på gymnasiet, var tanken att hon skulle ta ett steg bort från tryggheten i Tjust. Hon kom in, och påbörjade, fotbollslinjen i Åtvidaberg.

– Men det passade inte med allting så jag gick bara någon vecka. Nu känner jag mig redo för att ta steget. Jag undrar ibland var jag hade varit nu om jag hade fortsatt i Åtvidaberg men samtidigt ångrar jag inte beslutet då jag har utvecklats mycket i Tjust.

– Linköping är ett alternativ, jag har tränat både där och i Norrköping men det var några år sedan, då var jag ganska ung. Vi får se. Det är svårt att veta vilken väg som är den rätta.

Utanför fotbollen är planen för hösten studier. Hon har sökt en plats på den nystartade förskolelärarlinjen vid Campus i Västervik.

– Jag vet inte om jag kommer in ännu, jag hoppas det. Jag älskar att jobba med barn så det vore en bra utbildning för mig, men fokus kommer att ligga på fotbollen oavsett om det blir plugg eller jobb.

Vad gör då Jennifer Ilhammar när det inte finns en fotbollsmatch att spela eller ett mål att göra? Mycket av familjen Ilhammars tid tas av en annan idrott – bowling. Den fyra år yngre brodern Robin har under 2019 både hunnit med att debutera i junior-EM och vinna SM för spelare under 16 år.

– Det blir mycket bowling i mitt liv, skrattar Jennifer.

– Jag och Robin stöttar varandra fullt ut, det är roligt att det går så bra för honom, fortsätter hon.

Men något bowlande för Jennifer känns inte jätteaktuellt.

– Haha, nej nej. Jag håller mig till fotbollen. När jag är ledig gillar jag att åka till stranden och bara ta det lugnt. Umgås med min familj, pojkvän och vänner.

I måndags avancerade Sverige vidare till kvartsfinal i fotbolls-VM efter 1–0-segern mot Kanada. Om Jennifer Ilhammar såg matchen? Självklart.

– Vi satt hela familjen och skrek framför teven. De börjar komma igång nu, Sverige. Man såg direkt på Stina Blackstenius att självförtroendet kom tillbaka när hon bröt måltorkan. Hon är en spelare jag har tittat mycket på, det blir ju mest forwards jag försöker titta på, spetsspelarna.

– Det finns, som sagt, många vägar att gå och landslaget är ett långsiktigt mål jag har. Då måste jag ta klivet, det går inte bara att spela i Tjust.

I takt med att målen har rasslat in de senaste säsongerna har uppvaktningen från motståndarnas backar ökat. Att hon har två spelare på sig är nuförtiden ingen ovanlighet.

– Då tvingas jag att spela smart. Jag har inga problem med att hantera det för då blir det mer yta för mina medspelare, och jag får utveckla mitt spel. Ska jag upp i nivå blir det ju tuffare.

En egenskap som stuckit ut hos Jennifer Ilhammar är farten. Dock har hon fått en rejäl match om titeln "snabbast i Tjust IF" sedan Wilma Edström anslöt från Västervik Damfotboll inför säsongen.

– Hon är sjukt snabb, det är ingen som hinner med henne.

På frågan om hur hon ser på den rådande konkurrensen i Västerviks kommun på damfotbollssidan är hon tydlig.

– Jag lägger så lite energi jag bara kan på Västervik. Jag är glad om de håller sig kvar på egen hand men det är inget som slår en derbyseger.

Jennifer lyser upp när hon pratar om lagkamraterna i Tjust.

– Det är det jag kommer sakna om jag byter lag. Alla medspelare. En del, som Kristin Oscarsson, har jag spelat med hela livet. Men jag känner mig redo.