Senast det begav sig var alltså 1999. Då har vi räknat bort cupmöten och träningsmatcher och fokuserar enbart på seriespelet. VT:s rubrik efter senaste gången IFK Västervik och Västerviks FF möttes i seriesammanhang löd: "VFF drygade ut serieledningen". Och Sven-Åke Lindblad som bevakade matchen för VT:s räkning beskrev det som "dålig fotbollsunderhållning från båda lagen". Han menade också att VFF-segern var rättvis då de gul-svarta skapade de få chanser som förekom. IFK lyckades inte skapa en enda målchans. Målen och resultatet då? Anders Klein satte 1–0 för VFF efter elva minuter efter en rörig situation. En bit in i den andra halvleken satte inhoppande Khalid Noor 2–0 sedan han vunnit en kamp mot IFK-keepern Daniel Nilsson. Målet följdes av vilda protester från IFK som menade att Noor klivit in med sulan före. Henrik Ilhammar fick en varning för protest och några minuter senare fick han sitt andra gula.
Dåvarande VFF-tränaren Janne Nilsson var ödmjuk efteråt. Om Noors mål, som blev matchens sista, säger han:
– Jag hade inte protesterat om domaren blåst frispark för IFK.
Lagledare i IFK då var nuvarande ordföranden Christian Jansson.
– Jag såg inte situationen men det var ett mål som definitivt avgjorde matchen. VFF hade intentioner till fin fotboll och rörde sig bra, det kan man inte säga om mina killar. Den här gången hade vi inte mycket att glädjas åt. En del uppträdde nästan så man fick skämmas, menade Jansson då.
Såhär säger han idag:
– Det citatet är jag inte nöjd med idag (skratt). Jag minns faktiskt inte den matchen men jag verkar inte ha varit särskilt glad efteråt...tur att jag är bra på att förtränga sådana saker, skrattar han.
Enligt Sportens utsände var Tobias Ankréus säkerheten själv som libero och Daniel Djerf, Tom Pettersson och Victor Balck lyfts fram, precis som Jörgen Söderlund och Mattias Karlberg. I IFK plussades försvararna Markus Edström och Kristian Ottosson. Matchen spelades inför drygt 200 åskådare.
Tidigare den säsongen vann VFF med 3–2 i en målrik historia. Matchhjälte den gången: Tom Pettersson, vars slutminutsnick säkrade segern. Rikard Nilsson var Sportens utsände den gången. Den här kommentarer fick han av Janne Nilsson efter matchen:
– Det blev ett dramatiskt slut men sett över hela matchen tycker jag segern var rättvis.
Jansson fick bita i det sura äpplet också den gången.
– En mycket bitter förlust när man var så nära en poäng, men får erkänna att VFF var det bättre laget då vi inte hade något eget spel.
Att det blev så tight hela vägen kan, enligt Rikard Nilsson, tillskrivas Björn Karlsson, som "utan problem kunde ha gjort tre mål på egen hand". Det var dock IFK som tog ledningen. Målskytt efter 16 minuter blev Mattias Kullander som nickade in Marcus Edströms frispark. En boll Markus Johansson i VFF-målet borde ha tagit, enligt referatet. Kvitteringen till 1–1 kom efter 37 minuter. Arber Hasangjekaj blev fälld och Jörgen Söderlund skickade in straffen.
– Jag måste tyvärr säga att det var en mycket billig straff och det var den som vände matchen, tyckte Jansson då.
Det tycker han än idag:
– Det är jag säker på att den var, säger han skämtsamt.
Björn Karlsson fick sedan utdelning när han med ett riktigt kanonskott dunkade in 2–1 med fyra minuter kvar av första halvlek, på ett fint inlägg från Daniel Djerf. Marcus Edström knorrade in en frispark i det vänstra krysset fram till 2–2 och det mesta pekade alltså på ett oavgjort resultat. Då klev Tom Pettersson fram och ordnade segern till VFF.
– Det är längesen...men jag minns det. Det var på nick va?, säger Pettersson när vi får tag på honom 20 år senare.
Han fortsätter:
– Att slå IFK var glädjande naturligtvis, det var speciella matcher. Vi hoppas på VFF-seger i år igen.
– Vi borde ha avgjort detta tidigare med tanke på alla målchanser som vi skapade, men derby är derby och IFK kämpade storstilat hela matchen, sa Janne Nilsson efteråt, som berömde anfallarna Karlsson/Hasangjekaj och ytterbackarna Djerf/Pettersson.
Senast IFK vann mot VFF i seriespelet? På hösten 1998. Då med klara 3–0. IFK hade några mindre lyckade insatser bakom sig och valde därför att ändra spelsystem inför derbyt. Man gick över till att spela 4–5–1 med nuvarande IFK-tränaren Fredrik Walfredsson som ensam forward.
– Jo, den matchen minns jag nog. Jag lyckades peta dit nån boll, va?
Det har han rätt i, Walfredsson. Han gjorde 2–0-målet sedan han lämnats omarkerad i straffområdet, enligt referatet.
– Tony Jansson vann mycket i luften så det var bara att hålla sig i närheten så fick du många chanser, skrattar Walfredsson.
Lagledare för IFK på den tiden var Jörgen Fransson. Han var nöjd med utfallet av de taktiska förändringarna.
– Nu har vi hittat tillbaka till det stabila spelet och det är såhär vi ska spela. Frånsett inledningen var jag aldrig orolig.
VFF hade bollinnehavet men omställningarna och effektiviteten stod IFK för. Johan Karlsson-Törndal spelade då i IFK och testade Anders Jonsson i VFF-buren men inget mål den gången. Första halvlekens enda mål kom från Magnus Karlsson (idag Lantz) som dribblade sig förbi VFF:s försvar och lyfte in bollen.
Walfredsson satte alltså tvåan innan Henrik Ilhammars nick fram till 3–0 blev matchens sista.
– Både andra och tredje målet kom efter riktiga markeringsmissar, tyckte VFF:s Janne Nilsson.
Plusbetyg i den matchen gick till Tom Revelj, Jonas Johansson, Mikael Karlsson, Håkan Güner och Walfredsson för IFK och Daniel Djerf och Mattias Karlberg i VFF. Matchen lockade runt 250 åskådare.
På våren samma säsong, 1998, blev det VFF-seger 1–0. Med dryga kvarten kvar satte Fredrik Johansson ett elegant mål enligt Åke Hilding, VT:s reporter på plats. Ur dålig vinkel avslutade han förarbetet från Arber Hasangjekaj och Ajan Sajhadi genom att placera in bollen i Tomas Norströms bortre kryss.
Matchen var spelmässigt jämn, och en straffsituation hamnade i fokus efteråt. Fredrik Walfredsson revs ner men domaren friade.
– Helt klart var det straff, menade Rolf-Peter Carlsson, IFK-lagledare.
– Från min position från bänken såg det ut som straff, höll Janne Nilsson med.
Hilding beskriver matchen som ett typiskt derby där tillfälligheter avgjorde.
– Vi behöver inte be om ursäkt för segern, vi visade att vi är minst lika bra som IFK, sa Janne Nilsson.
Beröm riktades mot VFF:s målvakt Anders Jonsson: "Såhär duktig har vi inte sett Anders tidigare under säsongen. I andra halvlek var det han som räddade sitt lag med några perfekta utrusningar", skrev Hilding.
I IFK var Jonas Johansson bäst.
Enligt traktens eget statistikorakel Bo Wigren är den högsta publiksiffran på 1990-talet mellan VFF och IFK 1433 personer. Så många såg VFF vinna vårmötet i division 3 med 2–0 1994. Trots att det är tidigare i tiden minns Christian Jansson den matchen tydligast.
– Att det kom så mycket folk berodde på att vi låg etta och tvåa i division tre, som nästan kan jämföras med dagens division två. VFF hade satsat ett tag för att gå upp medan vi var nykomlingar, minns Jansson.
Matchen var i praktiken avgjord redan efter fyra minuter. Då hade Arber Hasangjekaj gjort ett mål och Bosse Sandqvist ett. Sandqvist minns tillbaka:
– Det var riktigt fräckt faktiskt, att spela inför så mycket publik. Det var massa kö utanför och när de kom in och satte sig var matchen redan avgjord.
Derbyt då var tidigt på säsongen och Sandqvist menar att det rådde snudd på fotbollsfeber i Västervik under den våren.
– Sett till Västerviks mått mätt pratades det väldigt mycket fotboll den tiden. Tankarna fanns redan då, hos mig i alla fall, att "hur bra kunde ett lag bli om vi samlat alla de bästa där?".
De allra bästa är ännu inte samlade i ett och samma lag – det är en diskussion vi lämnar därhän för stunden. För imorgon är det en ordentlig kraftmätning som väntar på Bökensved.