Grundserien var en dans på rosor för Västerviks IK. Allettan var likaså den en fröjd.
Känslan kring VIK var oerhört god inför kvalserien. Med all rätt. Det här skulle kunna bli en hockeyfest utan dess like, med avancemang till Hockeyallsvenskan som den slutliga destinationen.
Men det har sagts förr, och det tål att sägas igen: det svänger snabbt inom idrotten.
För efter en chockerande premiärförlust mot bottentippade Borlänge, följt av "bara" två poäng hemma mot Troja/Ljungby efter en spelmässig insats som inte på något sätt var klockren, hade läget ändrats radikalt.
Från oerhörd tilltro till en knivig situation – bara på två matcher.
Det låter hårt, men så är verkligheten i en kvalserie som bara består av tio omgångar.
Mitt i allt det här, så hade hyperviktiga pjäser som Oskar Drugge, Victor Öhman och Pierre Gustavsson dragits med skador. Något som sannerligen skapade tjocka orosmoln.
Dessutom fick Linus Lundin debutera mellan stolparna. Inför välfyllda läktare, i en otroligt betydelsefull drabbning – mot allsvenskt motstånd.
Man kan inte påstå att han fick en mjukstart i nya klubben.
Publiken som kom till PlivitTrade-hallen kom inte bara för att uppleva en häftig och sprakande hockeymatch mellan VIK och Asplöven.
De kom också för ett reda ut en del frågetecken. För det var i mångt och mycket ett vägskäl som VIK befann sig framför.
Hur det blev med det där frågetecknet – det vet ni vid det här laget.
Men om jag ska ordsätta det, så skulle jag dra till med något i den här stilen:
VIK mosade frågetecknet, rätade ut det till ett utropstecken. De tog in på den rätta vägen och körde över Asplöven målmässigt.
Matchen mellan VIK och Asplöven var fantastiskt på alla sätt och vis. Tempot var uppskruvat till max, intensiteten och kampviljan var underbar att titta på hos båda lägren. Det var en förbannat bra batalj mellan två starka lag.
Dessutom: Oskar Drugge gjorde mål, Victor Öhman gjorde mål och Pierre Gustavsson gjorde som han alltid gör – ett hästjobb.
Inte nog med det: Linus Lundins debut blev nästan overkligt succéartad. Asplöven hade hårt tryck flera stunder, men Lundin var magnifik i kassen. Det enda som saknades var att han inte fick hålla nollan, men det hade väl varit för bra för att vara sant.
Efter matchen kom VIK-spelarna – i vanlig ordning efter seger – ut på isen och firade de tre poängen med klacken.
De var så klart glada, men jag såg något annat i deras ögon och kroppsspråk.
Jag såg att de vill ha mer. De är inte färdiga än. Triumfen mot Asplöven är inget de kommer sväva iväg av.
Det bådar gott.
5–1 är siffror som vibrerar över hela Sverige – jag kan lova att det nådde hela vägen upp till Haparanda i norr.
Gott folk: The Big Red VIK Machine är på banan igen.
Och när maskineriet är väloljat som under den här kvällen, då håller det allsvensk nivå så det bara sjunger om det.