Marginalerna är små som liten klubb i ett stort sammanhang. Du kan inte vandra samma vägar som tyngre aktörer utan tvingas trampa nya stigar. Sen upptäcker en bjässe din fina stig och du prejas ut i snåret igen. Till sist orkar du inte navigera genom djungeln. Kan inte. Fixar det inte.
VIK har alltid behövt mer från färre. Förutsättningarna har inte varit de bästa men tidigare har VIK hämtat bränsle i det. Stan har stärkts i det. Med tiden har glöden falnat, invånarna uppenbart blivit blasé.
Har man haft den vi-mot-världen-kulturen i klubben den här säsongen? Jag har emellanåt upplevt att kravställningen inte varit tillräckligt hög. Det har varit okej att vara okej. Man har ju ändå haft typ minst budget och allt det där och tillsammans med den tröstlösa ekonomiska fighten känns det som att man köpt den negativa myten om sig själv och dukat under den. Ledningen har slitit med att få folk till hallen, att känna med klubben och laget men jag upplever att man inte nått fram till gemene man riktigt. Folket har inte tagit den här upplagan av VIK till sig och det är, oavsett division, den viktigaste analysen man står inför. Hur ska man nå fram igen? Räcker det att börja vinna fler matcher eller behöver man justera något annat? Och i nästa led: hur ska man få spelarna att brinna för klubbmärket?
Sportsligt hade man ett mål: att hålla sig kvar på något vis. Undvika kval hade varit en stor framgång, slutspel en succé. Kval var väntat sett till allt väsentligt och man har visserligen haft – jag använder ogärna ordet – otur med sjukdomar här sista veckorna. Men med 52 grundserieomgångar plus kvalspel att luta oss mot är det inget snack om att "rätt" lag åkte.
Varför hamnade VIK här? Det är en lång händelsekedja som jag vill spåra tillbaka till våren 2022 då först Emil Georgsson sedan Niklas Czarnecki försvann, den sistnämnda med ett stök som lade sig som en blöt filt över klubben. Styrelsen påverkades och byttes till viss del ut, ersättaren var en felrekrytering i ena fallet, dök aldrig upp i andra. Martin Gudmundsson kom till sin rätt med Czarnecki bredvid sig och det hade varit spännande att se var VIK hade varit idag om duon fått fortsätta verka tillsammans.
Om vi håller oss till de mest nyliga tolv månaderna har man helt enkelt inte räckt till. Sportsligt har Victor Öhman inte träffat rätt med värvningarna till den grad som krävts, truppen har varit för svag samtidigt som tränarna inte lyckats maximera den. Ibland kan du komma undan med det ena om det andra täcker upp.
Spelmässigt kom man liksom aldrig någon vart. Det lyfte inte under Falk, spelarna kom inte till sin rätt, nådde inte den utveckling, fick inte de genombrott ett nederlagstippat lag måste för att få schwung. Verksamheten liksom pågick mest och man har säkert jobbat så hårt man kunnat utifrån sina färdigheter. Men det räckte alltså inte.
Vart tar VIK vägen nu? Vilka kan, vill, bör vara kvar? Vill man så är det ett ypperligt läge för en omstart nu. Och det jag tycker man bör göra är tänka långsiktigt. Play the long game. Skruva ner förväntningarna, bygg smått över tid, få organisationen att växa i takt med sporten. Kulturen sätts av individerna men det är kulturen snarare än individerna ska vara verksamhetens bränsle.