Vi kan och ska givetvis inte bortse från det faktum att VIK tappade ledning 3–0 till 3–4 och såg trepoängaren förvandlas till en etta. Det finns lektioner att hämta från den scenförändringen, främst mentala. VIK blev – och det är nånstans lätt att förstå – lite ängsliga vid ledningen mot seriesuveränen. Man började greppa klubban lite hårdare än nödvändigt, tog något felbeslut och stod för rena misstag vid nåt tillfälle. Det kostar inte alltid. Det kostar mot HV71. Jönköpingslaget har gått fram som en slåttermaskin hittills och VIK fick surt erfara varför: man har spelare som kan göra skillnad på isen hela tiden. Den bredden finns det inget lag i ligan som kan matcha och det är den, enligt mig, enskilt största anledningen till HV:s succé.
Fredagen höll på att bli en sagohistoria. Fansen marscherade, staden slöt upp och på isen föll bitarna på plats. Trotjänarna, de igenkända ansiktena, ledde vägen. Erik Gustafsson sulade in en fågelunge till ledning, Victor Öhman gjorde ett Öhman-mål (och fick i samma veva igång PP-spelet), Viktor Liljegren gjorde Liljegren-grejer, Marcus Davidsson missade allt eller snarare stoppades av Edvin Olofsson.
VIK skulle dock inte få sitt sagoslut. Ett sällsynt Jens Holmström-misstag tog HV in i matchen och när gästerna sen fick en reducering och kontakt tidigt i tredje visste man hur slutskedet skulle se ut och efter kvitteringen med åtta minuter kvar handlade det om att överleva för VIK. Att bogsera hem den poäng man hade kvar.
Såna situationer har man hamnat på rätt sida av tidigare under säsongen och ser vi till 61 minuters ishockey är en poäng en rimlig utdelning för VIK. Det kan kännas surt, det kan kännas onödigt – det är både surt och onödigt att tappa den här matchen – men jag tror att den här kvällen och den här matchen gjorde sitt jobb, tjänade sitt syfte; publiken fick visserligen inte se en VIK-seger men de fick se ett hårt kämpande lag, en dramatisk fight och uppleva hur stämningen i Plivit Arena kan vara när VIK spelar.