För nån vecka sedan skrev jag en krönika där jag, lite hårt kanske eftersom man är på säker slutspelsmark, påstod att VIK:s säsong håller på att blekna till en grå massa. Några förluster senare – och inte att förglömma en stark insats i Västerås – har den känslan inte försvunnit. Det är många delar kring laget som omgärdas av frågetecken, och tiden att hitta ett vinnande koncept börjar bli knapp.
Vi kan börja med onsdagen, för 4–3-segern mot Västerås på bortaplan kan bli en katalysator i det gruppdynamiska arbete man håller på med. Den hade de här hårdnackade, krigaringredienserna som har en sammansvetsande effekt på en grupp. Man tog sig igenom den tuffa starten, fick bidrag från viktiga spelare (typ Victor Öhman) i viktiga lägen (PP:t som varit en negativ följetong inte bara bland fans utan garanterat i omklädningsrummet) och man lyckades med det viktigaste: hålla undan till en trepoängare. Bortsett från poängen var segern monumental på det sättet att den här gruppen inte fått vinna tillsammans. Nyförvärven fick vinna, sjunga segersång, fogas in i gänget.
Det är där Martin Gudmundssons och Niklas Czarneckis största utmaning ligger nu; i att få spelarna att hitta rätt i den nykomponerade hierarkiska ordningen. Gudmundsson var själv inne på det inför matchen mot Västerås, att vissa spelare "tagit på sig en för stor kostym". Det är inget konstigt att spelare försöker spela till sig en större roll när tongivande spelare lämnar tomrum efter sig. Det är tränarnas ansvar att disponera laget på det sätt som får ut maximalt av den enskilda spelaren, sportchefens att de spelarna finns tillgängliga.
Nu är väl avståndet upp till just Västerås på sjätteplatsen kanske ett par poäng för stort, men en viss chans finns att man spurtar starkt och slinker in. Däremot finns det i allra högsta grad en hemmaplansfördel i åttondelsfinalen att spela om.
När Myles Powell såldes gav det inte bara nödvändiga pengapåsar till kassören. VIK blev av med en av sina mest drivande spelare och när en sådan försvinner förändras dynamiken kraftigt. Vi kan absolut lägga till bortfallet av Jens Holmström där (minns vilken dominant spelare han var de första 10-15 matcherna av säsongen) och kanske också Viktor Liljegren. Ett par andra gruppdynamiska orosmoment som säkert funnits är underpresterande spelare sett till förväntningarna, främst Bode Wilde som kom in med ett högt ingångsvärde och förtroende, samt att jag tycker mig se vissa spelare, framför allt Skyler McKenzie och Luke Green som båda, sett till meriter och tidigare kontrakt, har högre "status" än Powell, fundera på varför de inte blir köpta av större klubbar.
Sammantaget gör det här att Gudmundsson och Czarnecki, förutom att försöka förbereda laget sportsligt för en ny match i stort sett varannan dag i det späckade schemat, har ett digert arbete med att få ihop gruppen, hitta optimala roller för spelarna på isen såväl som i vardagen och kräma ur en ordentlig push mot ett slutspel.
Sånt där kan gå fort när det väl lossnar och tillfälligheter spelar stor roll. Skickar Danny Kristo och Sebastian Benker in varsin puck mot Mora tar de det arbetet en bra bit. Vinner VIK gör det ännu mer. Då har man plötsligt två raka bortasegrar och fyra av de nästkommande fem matcherna på hemmaplan – med slopade publikrestriktioner. Det kan gå fort i hockey.