När den allsvenska sejouren slutligen nådde sin ände i våras trodde jag, hoppades kanske också, att VIK med sitt A-lag skulle genomföra en slags nystart. Påbörja en ny cykel, en ny satsning som skulle genomsyras av långsiktighet. Jag säger inte att det inte kan bli så med den riktning VIK valt till den här säsongen – men mycket pekar på att man går för det redan i höst, snarare än att växa för varje säsong.
"Man väl alltid ska försöka vara så bra som möjligt?". Ja och nej. Inte till vilket pris som helst. I en förening kan framgång och utveckling mätas på fler sätt än vunna matcher för representationslaget. I min värld var degraderingen från Hockeyallsvenskan en chans att resetta, ladda om och mobilisera. Vardagen och kommersen i elithockeyn snurrade för fort och bort från en VIK-organisation som varken fick eller tog verktygen att hänga med.
Skulle de börja i andra änden nu? Skala ner både utgifter och förväntningar för att istället presentera en plan på längre sikt, säg fem till tio år? Etablera policies där man på riktigt får in juniorer i tävlingsspel? Jag är varken klubbledare eller ekonom men för mig ser det ut som att VIK byggt en juggernaut designad för att gå upp i Hockeyallsvenskan redan till våren. Den lokala prägeln det pratades diffust om i våras går inte att se mycket av, istället är truppen fylld av spelare i peak-ålder, som ska leverera från dag ett. Många nyförvärv har spelat stora roller i sina tidigare klubbar och det råder konsensus kring att VIK är ett av de, säg tre, vassaste lagen i ligan. Av knappa 40. Det är ingen modest och återhållsam position att inta. Det är inte att smyga lite under radarn för att ge sig själva tid och arbetsro att restaurera en tilltufsad image. Det är att gå för det. Ett aggressivt förhållningssätt – och ett sätt att sätta press på sig själva.
Får jag spekulera – och det får jag! – tror jag att VIK vill smida medan järnet är varmt. Som nyligt allsvenskt lag har man en viss status och dragningskraft. Man har en sportchef som vill dels vill framåt och uppåt, och som dels säkerligen törstar efter en framgång efter några magra år, vilket jag sannerligen kan förstå. Det jag från mitt utifrånperspektiv inte förstår är varför styrelse och ledning går med på det. Man har givit sportchef Öhman en bevisligen rejäl budget och det hela sägs ligga i linje med deras treårsplan där man om tre år ska vara ett stabilt allsvenskt lag. Varför så djärv satsning? Vad är grönare i det allsvenska gräset, VIK:s förutsättningar att hävda sig där lär väl knappast vara mycket bättre hösten 2025 eller ens 2026 än när de åkte ur våren 2024? Jag tror ingen hade protesterat om VIK valt en annan väg där man via både kommunikation och handling visat att man saktar ner. Att man stoppar blödningen för att kunna sjösätta en trovärdig plan som skulle stegrats för varje säsong och som skulle kulminerat med uppflyttning lagom till den nya arenan står klar, till exempel. Då skulle man under tiden fått tid att utveckla andra områden i klubben som i sin tur gjort den mer stabil och redo till när steget väl tas.
För vad händer om det inte går vägen den här gången? Det är ändå ett nytt lag som ska fogas samman och fungera och inte heller i Hockeyettan spelar motståndarna i jeans. Det är en tuff väg fram till flaskhalsen som leder uppåt. På vilka fundament vilar VIK:s A-lag om man åker ut i en semi i vår? Vilka områden kan man då peka på har blivit bättre under senaste verksamhetsåret, kopplat till A-laget?
Även om jag inte är överens med ledningen rent ideologiskt kring vägvalet ser jag fram emot att följa den här upplagan av VIK och det går inte säga annat än att truppen kittlar. Hur de på nivån stora namnen hittar sina respektive roller, hur många och hur viktiga minuter juniorer får chansen i samt hur mottagliga Västerviksborna är att ta till sig laget är tre frågor jag kommer följa med stort intresse. Räcker det med att vinna åtta av tio matcher och bjuda på läckra power play-mål för att publiken ska börja hitta tillbaka till ladan? Senast VIK var i ettan var många av spelarna profiler, stjärnor rentav, och hade tjänat ihop till den statusen över tid och inte minst genom att vara en del av det lokala ekosystemet. Elit eller ej – att VIK berör kan vi återigen konstatera.