VIK tog alltså en trepoängare på hemmaplan i onsdags – säsongens andra i Plivit – och kastade bort den blöta filt man haft över sig på hemmais. Jag tycker mig de senaste matcherna ha anat en något rakare rygg hos VIK-spelarna. Frågan jag ställde mig för nån vecka sedan, huruvida laget varit nere på botten och vänt, har fått ett kanske inte rungande men någorlunda tydligt ja. En bra prestation i Umeå följdes av en säker 4–1:a på AIK och kan man få ihop en rad likvärdiga insatser kommer poängsnittet åka upp.
Laget är jumbo med 24 inspelade poäng på 25 matcher. I den här takten landar man på cirka 50 vid färdigspelad grundserie, det brukar krävas minst 60 för att komma på rätt sida strecket och ser ut att göra så även i år, kanske något färre.
Men. Jag anar en skiktning i ligan. En skiktning tydligare än tidigare. Alla slår alla bör bytas ut mot "alla kan slå alla". För så är det – men det sker inte i samma utsträckning, inbillar jag mig. Topplagen är bättre, rikare och mer välorganiserade – och får således ut mer av sin större budget. Tabellen återspeglar de ekonomiska skillnaderna bättre än nånsin.
Jag vet att det går fort i hockey med trepoängssystemet, att drygt halva serien kvarstår och att det de facto inte skiljer särskilt många poäng mellan lagen men ska vi vara krassa är det, för VIK, egentligen en sexlagsserie fram till grundseriens slut. Jag påstår inte att man ska vaska matcherna mot topp fyra-lagen för man kan som sagt ta poäng i varje enskild match men, fasen, nästan. Lag fem till åtta kan man slå en bra dag medan det är av yttersta vikt att vinna matcherna mot lagen från nionde plats och nedåt. Poängen väger helt enkelt tyngst där. Ett verkligt exempel: i mellandagarna spelar VIK hemma mot Kristianstad den 27, borta mot Södertälje den 29 och hemma mot Vita Hästen den 30. Knappast några tvivel om var det finns störst poängchans och vilka matcher som bör prioriteras ur belastningssynpunkt.
Några matcher utan större justeringar och VIK-spelarna ser ut att ha skapat lite kemi sinsemellan. Hela havet stormar i laguppställningen är sällan ett lyckat recept. Edvin Olofsson har klivit fram och utstrålat den stabilitet ett lag behöver och samtidigt positionerat sig som solklar förstekeeper. Har Martin Gudmundsson skapat sig lite nödvändig arbetsro? En trea till innan jul så kan han nog till och med njuta lite av ledigheten.